Som en slags mardröm...

I morse gick jag upp som vanligt och skulle åka till min sista jobbdag, men fick ett telefonsamtal från SOS international i Köpenhamn. Min mamma som befinner sig på semester i Monte Negro tillsammans med en bekant som jag aldrig har träffat, har blivit nedslagen av honom på en restaurang, med en eller flera flaskor i huvudet. Hon är förd till ett sjukhus med blödning mellan hjärnan och skallbenet och har opererats. Igår låg hon i djup koma, men under dagen har hon i alla fall kommit ur respiratorn. Det postitiva är att hon reagerar mer på stimuli nu och att hon öppnar ögonen lite samt att hennes reflexer, hjärta och kretslopp är bra.

Han sitter fängslad i väntan på rättegång. För det finns vittnen.

Jag har suttit i telefon hela dagen idag med syster, moster, SOS, UD, mammas jobb osv. Sen på eftermiddan ramlade jag i princip ihop i en hög ett par timmar och sov. Har mått illa hela dan och skakar rätt bra emellanåt, men det är väl chocken antar jag.

SOS är iaf kanonbra att ha att göra med. De sköter kontakt med sjukhus och försäkringsbolag och sen hemtransport osv, när och om det blir aktuellt. De fixar också allt med resa och uppehälle för två personer där nere. Så syrran och hennes kille åker i morgon. Jag får ju inte flyga i mitt tillstånd.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna och tänka, vi har varit med om det förr med mamma för fem år sedan när hon blev påkörd av en bil och fick fyra hjärnblödningar. Vi var med om det igen när hennes man, min låtsaspappa fick en hjärnblödning för tre år sen. Han dog efter två dagar. På något konstigt vis blir man härdad med tiden och är rätt lugn mitt i alltihopa.

Idag har jag inte kunnat göra något alls. Jag känner mig inte klar med jobbet som jag skulle sluta, men orkar inte ta mig dit den här veckan. Jag har massor att göra här hemma och idag har det bökats runt rejält inne i magen. Vi får väl se om lilla Pyret tittar ut mitt i alltihopa. Samtidigt håller vår Anton på med inskolning till förskoleklass och vi fick hem en massa datum idag. Men jag tror det är bra att ha vardagsgrejer att ta itu med när jag orkar, för att ta mig igenom de här dagarna innan vi vet. Om nu ny bebis är en vardagsgrej, men det känns nästan så i sammanhanget.

Måste försöka laga mat till mina barn nu...