Joel och gammelmorfar Sten

Pojken har fått ett namn - och det är Joel! Om han gillar det vet jag inte, men nu blev det så i alla fall efter långa diskussioner igår kväll. Vi funderade fram och tillbaka kring flera namn innan vi till slut landade på just Joel.Jjag tror det blir bra. Det är mjukt och passar bra ihop med både Anton och Emil.
I morse kom gammelmorfar Sten på besök för att träffa Joel, med sig hade han också gammelmoster Mia, men hon hamnade inte på bild med Joel. Vi snackar alltså min morfar och min moster. Jag tror att morfar allt är lite stolt över sitt nya barnbarnsbarn för han satt länge med honom i famnen. Roligt att de fick träffas idag!! Visst är de fina tillsammans? Den bilden ska jag nog scrappa när jag får tid...

Det rullar på här hemma med allt och jag är rätt så slut vid det här laget. I natt var jag vaken till halv sex i morse och Joel ville inte sova. Så jag har suttit upp nästan hela natten med honom i famnen. Vid sju skulle vi gå upp eftersom Anton skulle till skolan idag på uppflyttardag, dvs den sista delen av inskolningen till förskoleklass. Han skulle ju börja tjugo över åtta. Jannes klocka ringde vid sju och ajg bad Janne att gå upp eftersom jag inte orkade. Alla dessa nätter har tagit slut på mig totalt. Nästa gång ajg vaknade var klockan 8.04 och Janne låg kvar bredvis mig och snarkade. Det blev lite jilt kaos här hemma innan Janne och Anton kom iväg och Anton fick ingen vidare lugn och ro med frukosten om jag säger så. Fy, vad jag skämdes. Han kom sent sin första dag i skolan och fick värsta tänkbara start hemma. Stackars Anton!! Och usla mamma som inte fixade det.

Sen har det bara varit en massa saker hela dan och jag har inte hunnit något alls och det bara snurrar och värker i skallen av trötthet. det ser för jäkligt ut här hemma och jag orkar inte ta tag i allt. Om mindre än två timmar ska vi ha ätit för jag och Janne ska iväg på föräldramöte i Antons nya skola då. Svärmor kommer och tar barnen. De stora får snacks och en ny film fast det är torsdag så hon ska få det lite lugnt.

I morgon hoppas jag hinna en sväng ner på stan när storkillarna är hos dagmamman på fm. Måste fixa en till bh och en present som ska ges bort. På eftermiddagen kommer pappa och hela gänget hit.

jag borde ha skrivit klart min sista upgift till högskolan idag och läst två böcker, men det sket sig. Trist att falla på slutet med en kurs man kämpat en termin med, menså blir det. Tyvärr gör judet att jag inte kan komma in på fortsättningen i höst. och ajg ville ju verkligen gå den.... Men det gick inte. Orken räckte inte de här sista veckorna med allt som hänt.

Har skrivit ut en massa kort nu, och ska skicka dem till mamma. Förhoppningsvis hinner hon få dem till mors dag. Honn ligger ju i Uppsala nu, isolerad. Eftersom en del har tillstött. Jag kommer nog inte få träffa henne på länge, för hon har fått en MRSA-infektion och en till infektion (som jag inte vet vad det är). MRSA är inte bra och svårt att få bukt med, eftersom det är stafylokocker som är resistenta mot vanligt antibiotika, tror jag. Jag har läst lite om det, men är inte helt säker på hur det yttrar sig. Får väl fråga mer sen. Det går att bota, men är svårt och kan ta tid - tror jag. Hon har dessutom fått vatten i lungorna och nu är dränage insatta i båda två. Som om inte det är nog så har hon ocklså en propp i armen. Vissa delar av kroppen är alltså vätskefyllda medans andra var helt uttorkade när hon kom till Sverige. Jag pratade i alla fall med henne igår, och hon lätt trött men ändå bättre på något vis. Jätteroligt var att höra att hon i alla fall kan äta lite nu. Hon hade ätit lite pannkaka. Det har varit en lång och tuff resa för oss alla, det här med mamma, allra tuffast för henne själv så klart. Och den är som sagt inte över än. Men jag känner mig ändå hoppfull. Hon är i de bästa händer. Kan de göra henne frisk någonstans så borde det väl vara i Uppsala. Och de har gjort en ny hjärnröntgen efter hemkomsten som inte visar på några nya blödningar i alla fall. Det är skönt. Så de väntade väl tillräckligt hlänge innan de tog hem henne, men frågan är vad som hänt om de väntat längre. Då hade väl vården där tagit död på henne är jag rädd.

Mycket kontraster här hemma alltså. Lycka och oro och trötthet i ett enda sammelsurium. Men det är väl så det kan vara- livet. sitter här med sötaste Joel bredvid mig och sötaste Emil springer runt och pratar med mig samtidigt som han matar marsvinen med varsin jordgubbe. Sötaste Anton är uppe med sin pappa och det är nog tur det, för han var inte så vidare söt nyss när han försökte reta mig till vansinne....