Jag tenderar att hamna här på nätterna när jag inte har ro nog i kroppen att sova. Tankarna går liksom runt. Och det gör magen med. Jäkla vilken fart den lille har just nu. Tre veckor kvar, kanske. Jag går ju in i vecka 38 nu och Emil är född i slutet av vecka 38. Det är i alla fall gudomligt att inte jobba mer,för kroppen säger ifrån nu, ganska rejält.
Jag tänker så på mamma och hoppas att hon sover lugnt nu på sjukhuset. I morse fick Linda ingen kontakt alls med henne, men på eftermiddagen gick det bättre. Hon verkar förstå, men har svårt att prata. Hon försöker, men orden kommer inte fram. Hon fick i alla fall fram till slut att hon trodde hon skulle åf åka hem i morgon, men det tror inte jag. Man flyttar nog inte henne förrän det är säkert att göra det, men jag välkomnar verkligen den dagen.
Sjukhuset verkar ha en standard som är bra mycket sämre än här, med milda ord. Jag trodde det krävdes intensivvård när man opererats för skallskador, men de ligger sex stycken i ett rum av en sån storlek som en ligger i här hemma. Det är bara någon decimeter mellan sängarna. Sjukhuset är en byggarbetsplats och de bygger utanför hennes dörr, så att det kommer in byggdam där de ligger - och cigarettrök. För de röker utanför dörren. Luktar illa gör det med och hon har inte längre något dropp. Linda bad om att få vatten till henne, då fick hon ett lortigt glas som hon fick diska i ett handfat med tvål innan hon kunde ge mamma. Hon drack flera glas och ville inte släppa glaset. Ingen personal har pratat med Linda. Det verkar som om de inte kan engelska. Någon doktor har hon inte fått träffa, men i morgon ska vi uppdateras via SOS international igen. För idag hade de inte alls så mycket information. Jag hoppas verkligen att kunskapen finns där trots allt, så att de har koll på läget. Hon är förmodligen halvsidigt förlamad i ansiktet just nu, Linda trodde det. Men det kan ju släppa så småningom. Jag hoppas bara att de tinte är tecken påa t tnågot mer har hänt. Usch... jag tänker för mycket. Och hoppas att hon är hemma i Sverige snart i alla fall.
Idag ringde jag till hennes bästa vänninna och berättade. Usch, det känns inte bra att berätta något sådant, att göra någon ledsen. Men man måste väl...
Jag har ägnat mig åt vardagsgöromål idag och det kändes bra, för då tänker man på annat ett tag. Scrapapt har jag också gjort, men det kan jag inte visa nu. I morgon ska jag också försöka hålla mig sysselsatt, med något i alla fall. Egentligen skulle jag har varit på ett möte med middag i kväll och på en fest med några kollegor i morgon kväll, men det blev lite för mycket så jag avbokade. Jag hoppas att de andra får jäteskoj i alla fall. Det har de nog.
Mina kursböcker är bra att ha när man inte kan sova. De är jättebra, men söver också, så jag funderar på att läsa lite i en sån nu. Vi ses...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar