Joel och gammelmorfar Sten

Pojken har fått ett namn - och det är Joel! Om han gillar det vet jag inte, men nu blev det så i alla fall efter långa diskussioner igår kväll. Vi funderade fram och tillbaka kring flera namn innan vi till slut landade på just Joel.Jjag tror det blir bra. Det är mjukt och passar bra ihop med både Anton och Emil.
I morse kom gammelmorfar Sten på besök för att träffa Joel, med sig hade han också gammelmoster Mia, men hon hamnade inte på bild med Joel. Vi snackar alltså min morfar och min moster. Jag tror att morfar allt är lite stolt över sitt nya barnbarnsbarn för han satt länge med honom i famnen. Roligt att de fick träffas idag!! Visst är de fina tillsammans? Den bilden ska jag nog scrappa när jag får tid...

Det rullar på här hemma med allt och jag är rätt så slut vid det här laget. I natt var jag vaken till halv sex i morse och Joel ville inte sova. Så jag har suttit upp nästan hela natten med honom i famnen. Vid sju skulle vi gå upp eftersom Anton skulle till skolan idag på uppflyttardag, dvs den sista delen av inskolningen till förskoleklass. Han skulle ju börja tjugo över åtta. Jannes klocka ringde vid sju och ajg bad Janne att gå upp eftersom jag inte orkade. Alla dessa nätter har tagit slut på mig totalt. Nästa gång ajg vaknade var klockan 8.04 och Janne låg kvar bredvis mig och snarkade. Det blev lite jilt kaos här hemma innan Janne och Anton kom iväg och Anton fick ingen vidare lugn och ro med frukosten om jag säger så. Fy, vad jag skämdes. Han kom sent sin första dag i skolan och fick värsta tänkbara start hemma. Stackars Anton!! Och usla mamma som inte fixade det.

Sen har det bara varit en massa saker hela dan och jag har inte hunnit något alls och det bara snurrar och värker i skallen av trötthet. det ser för jäkligt ut här hemma och jag orkar inte ta tag i allt. Om mindre än två timmar ska vi ha ätit för jag och Janne ska iväg på föräldramöte i Antons nya skola då. Svärmor kommer och tar barnen. De stora får snacks och en ny film fast det är torsdag så hon ska få det lite lugnt.

I morgon hoppas jag hinna en sväng ner på stan när storkillarna är hos dagmamman på fm. Måste fixa en till bh och en present som ska ges bort. På eftermiddagen kommer pappa och hela gänget hit.

jag borde ha skrivit klart min sista upgift till högskolan idag och läst två böcker, men det sket sig. Trist att falla på slutet med en kurs man kämpat en termin med, menså blir det. Tyvärr gör judet att jag inte kan komma in på fortsättningen i höst. och ajg ville ju verkligen gå den.... Men det gick inte. Orken räckte inte de här sista veckorna med allt som hänt.

Har skrivit ut en massa kort nu, och ska skicka dem till mamma. Förhoppningsvis hinner hon få dem till mors dag. Honn ligger ju i Uppsala nu, isolerad. Eftersom en del har tillstött. Jag kommer nog inte få träffa henne på länge, för hon har fått en MRSA-infektion och en till infektion (som jag inte vet vad det är). MRSA är inte bra och svårt att få bukt med, eftersom det är stafylokocker som är resistenta mot vanligt antibiotika, tror jag. Jag har läst lite om det, men är inte helt säker på hur det yttrar sig. Får väl fråga mer sen. Det går att bota, men är svårt och kan ta tid - tror jag. Hon har dessutom fått vatten i lungorna och nu är dränage insatta i båda två. Som om inte det är nog så har hon ocklså en propp i armen. Vissa delar av kroppen är alltså vätskefyllda medans andra var helt uttorkade när hon kom till Sverige. Jag pratade i alla fall med henne igår, och hon lätt trött men ändå bättre på något vis. Jätteroligt var att höra att hon i alla fall kan äta lite nu. Hon hade ätit lite pannkaka. Det har varit en lång och tuff resa för oss alla, det här med mamma, allra tuffast för henne själv så klart. Och den är som sagt inte över än. Men jag känner mig ändå hoppfull. Hon är i de bästa händer. Kan de göra henne frisk någonstans så borde det väl vara i Uppsala. Och de har gjort en ny hjärnröntgen efter hemkomsten som inte visar på några nya blödningar i alla fall. Det är skönt. Så de väntade väl tillräckligt hlänge innan de tog hem henne, men frågan är vad som hänt om de väntat längre. Då hade väl vården där tagit död på henne är jag rädd.

Mycket kontraster här hemma alltså. Lycka och oro och trötthet i ett enda sammelsurium. Men det är väl så det kan vara- livet. sitter här med sötaste Joel bredvid mig och sötaste Emil springer runt och pratar med mig samtidigt som han matar marsvinen med varsin jordgubbe. Sötaste Anton är uppe med sin pappa och det är nog tur det, för han var inte så vidare söt nyss när han försökte reta mig till vansinne....

vi mår bra

Men jag har inte så mycket tid vid datorn just nu.

Men vad många fina kommentarer jag fått. Tack alla fantastiska människor!

Uppdaterar vid tillfälle....

Får jag presentera Pyret?

Han är här nu, vårt lilla Pyre. Och Pyret är hans namn än så länge eftersom vi inte riktigt kommit fram till vad han ska heta än. Allt är bra, verkar det som, men lite trötta är vi allt.

Det började ju, som bekant, så smått redan på lördag kväll. Jag hade verkar ungefär var tionde minut hela natten och hela dagen utom på söndag eftermiddag, så det stannade av i någon timme. Sen fortsatte det under söndag kväll. Ungefär var tionde minut säger jag, för i bland hoppade det över en värk och ibland som det tätare. Vissa var rejäla och andra rätt milda. Så på söndag kväll började det ta i allt mer och vid midnatt mellan söndag och måndag kom tre rejäla värkar på tio minuter. De tog i så pass mycket att jag kände att jag nog i alla fall borde ringa upp till förlossningen och kolla läget. De sa att jag ju kunde komma in om jag ville... Hon jag pratade med sa efteråt att jag lät alltför cool, så hon trodde inte det var på allvar. Svärmor ringdes hit i alla fall och vi begav oss upp. Jag gick på magkänslan där...

Väl framme gick jag upp för alla fem trappor eller vad det nu är, för jag var så rädd att det skulle stanna upp så de skulle skicka hem oss. Jag tog ett par värkar i trappen där, men sen lugnade det ner sig igen. Från att ha varit tätt i bilen till kanske var femte minut där på rummet. Jag kopplades upp till en sån där apparat som mäter hjärtfrekvens och när mina värkar kommer. Vid kvart över ett konstaterades att jag var öppen fyra centimeter. Bara fyra tänkte jag och beredde mig på en lång natt. Det tuffade väl på ett tag där och sen plötsligt så tog det i som bara den. Jag kunde varken ligga, sitta eller stå kändes det som, så vid kvart över två började jag prata om akupunktur. Barnmorskan sa att det nog var lite sent. Sent? Men den kunde man ju lägga när som helst ju? Tens? Ja, om du tror det hjälper så kan jag väl ta det då, men vänta... Nu dör jag nog!

2.20. Vattnet går och jag vet knappt vart jag ska ta vägen, för nu känns det som om jag vill krysta. Nej nej säger barnmorskan, det är alldeles för tidigt. Jag kollar vid nästa värk. Ooops, nu är du öppen lite mer... gissa... eh... nie centiometer. Ja, men jag måste krysta nu. Det är egentligen för tidigt, men om du måste så säger barnmorskan och går iväg för att duka upp för bebis som snart kan komma. Då kommer nästa värk och ut far halva Pyret innan hon kommer fram till sägnen. Handskar och sånt fanns inte tid för.

Ett bebisskrik och en djup suck för mig. Det är över. Jag överlevde, och klockan är 2.26. Barnmorskan erkänner att hon höll på att missa alltihop. Slöterskan som kommer in är hon som pratat med mig i telefon för ett par timmar sedan, och inte trott att det var så nära. Stämningen är på topp och jag blir lite sydd, men inte så farligt. Vi myser tillsammans med Pyret i någon timme innan vi fikar och jag äntligen får duscha.

Vid sex kommer vi ner till BB och vi somnar på en gång, men blir väckt redan vid halv nio av en sköterska. Jag säger att jag helst vill hem fram emot eftermidddagen och får vet att vi ska träffa barnläkaren vid elvatiden någon gång. Tillbringar dagen med att prata i telefon och smsa de jag hade numret till. Alla andra blev utan, eftersom jag är sämst på att lägga in nummer i mobilen. Pyret sover mest hela dagen och sköterskan tjatar om att han måste ammas. Jag tänker att han nog komer igång med det när han vilat ut och inte mår illa mer. Sköterskan och barnläkaren på förmiddagen vill helst att jag ska ha ammat ordentligt innan vi åker hem.

På eftermiddagen är det skiftbyte och en underbar barnmorska säger att jag visst får åka hem om jag vill. Han har ju sugit ordetnligt uppe vid förlossningen och jag kan ju det här eftersom det är mitt tredje barn. Mjölk finns redan och jag kan ju ringa eller komma tillbaka om det mot all förmodan inte skulle funka. Hon ger mig också rejält med tabletter mot eftervärkarna som räcker hela dagen i dag också.

Strax före klockan tre kommer Janne tillbaka med två stolta storebrorsor. Anton är överförtjust och kan fortfrande inte släppa sin nya lillebror med blicken. Han tycker att de är så lika de två att han tror att de nog ska bli tvillingar. Emil han kollar in bebisen då och då, men något mer avvaktande. Och är allra lyckligast för monstertrucken som han fick av Pyret när han kom. Snälla Pyret hade köpt varsin monstertruck till sina brorsor, och brorsorna hade köpt ljusgröna snuttefiltar till Pyret. Vi packar allt och beger oss mot bilen. Anton är plötsligt så stor att han vill bära massor av saker, men jag får ta över en del på vägen när han börjar krokna, den lille kämpen. Då bestämmer han sig för att hålla i emil i stället så de går hand i hand mot bilen och är lyckliga för att de ska få hem sin lillebror. Vid fyratiden svänger vi in på gården här hemma.

När vi kommer hem är det fullt av ballonger och paket i hallen. Marika och barnen har varit förbi med en hel massa fint! Wow säger jag bara. Tack snälla! Jag hann inte ringa igår igen efter att vi kommit hem! Svärisarna kommer också förbi och lämnar ett paket. Några grannar hälsar på Pyret redan när vi kommer innanför dörren och Sanna ringer....

Sen blev det en familjekväll i lugn och ro. Vi myser och jag försöker amma emellanåt. Det funkar okej, men jag måste ge de andra mycket uppmärksamhet också, märker jag. Speciellt Emil som blir lite avvaktande och går undan lite, behöver massor av mammakramar. Anton tar för sig själv på ett annat sätt. Vi pratar mycket om att mammahjärtan och pappahjärtan är så smarta så att de växer när det kommer fler barn så att man kan älska alla lika mycket fast de blir fler. Anton har massa frågor om allt möjligt som kommer upp. När barnen väl har somnat alla tre ramlar jag ihop på soffan och vaknar ett par timmar senare av Janne och Pyret som sitter och pratar...

En vagga har vi och den skulle Pyret sova i inatt, men han sov hos mig hela natten, nära, nära. Jag har inte sovit så jättetungt men lite i alla fall. Pyret har ju tuttat till och från hela natten.

Idag har vi inte gjort så mycket alls, och det blir nog så hela dan. Vi är hemma och bekantar oss lite. Kanske kommer vi på ett namn till Pyret också. Jag hör att halva familjen just nu har ett slags familjeråd ute i köket där de diskuterar vad Pyret ska heta. Antons och Jannes åsikter går lite isär, men det löser sig nog.... själv tänker jag nog rymma upp i duschen om ett tag, men det smackas lite här i vagnen så...

Pyret Mårtensson föddes alltså måndagen den 25 maj 2009 klockan 2.26 och vägde 3080 gram. 48 centimeter lång var han. En ganska liten kille med andra ord!

Jag hittade en väska

Vid två-halvtre inatt så hittade jag ju en väska. Kom ju på att jag har en enorm plastback full av väskor uppe på varmvattenberedaren. Slängde ner lite grann, men ska nog kolla idag vad det blev.

Om det stannade av, neej, det gjorde det inte. Men det går segt. Har rejäla värkar ungefär var tionde minut, men ibland hoppar det över en och ibland är det sex minuter emellan. Seeeegt var ordet, men ajajaj emellanåt. Förhoppningsvis blir det bebis idag eller ikväll, eller kanske i morgon om det segar sig. Söndagsbarn blir bra har jag hört.... är ju ett själv så.

Undrar just vad man ska hitta på för att fördriva tiden idag då, mellan värkarna. Städa övervåningen kanske, eftersom den aldrig hanns med igår. Pyret kan ju i alla fall få tro att han har en mamma som håller ordning hemma när han kommer hem. Det regna ute, men gå ut på prommis är nog ingen bra idé ändå. Hålla gång är nog bra i alla fall, så tiden går fort och så att bebis kommer ut snabbare.

Är lite trött eftersom jag inte sovit så mycket inatt, men jag somnade faktiskt emellan värkarna ett tag. Speciellt på morgonkvisten. Kommer nämligen inte ihåg något alls just av nyhetsmorgon som jag hade på. Idag var jag faktiskt den som gick upp sist av alla här hemma.

Vi får se om jag hinner skriva något mer innan bebis kommer. Annars kanske jag lämnar över bloggen en vända till min äkta hälft när han kommer hem....

See ya!

Packa väskan? Vilken väska?

Försökte komma fram till hur man gör när man mobilbloggar, men jag gav upp. Måste äta något litet nu tror jag och sen lägger jag mig på soffan med min vetekudde på magen, om jag hittar den. Det håller på fortfarande.... Blir galen på alla löjliga förvärkar som inte verkar ge något.... Ibland är det tio minuter emellan, ibland mer och ibland mindre....

Packat någon BB-väska har jag inte gjort. Undrar om jag ska göra det nu eller skita i det. Kommer inte på vad jag måste ha med mig... Kamera kanske. Resten kan man väl be Janne att hämta vid behov eller. Tror det var några papper som barnmorskan ville jag skulle ha med mig. men vilka? Och var kan de vara? Får leta i morgon?

Har jag förresten någon bra väska att packa i? Nä, inte det heller.... Handväskan? Nä, kameran går inte ner där.... En rygga kankse, med barbapappa eller delfiner på (ungarnas) fniss....

För övrigt kom det en ny värk nu, exakt tio minuter efter den förra och den tar i lite.... Fast det är överkomligt...

Men vad ska man packa? Det är väl nu jag skulle ha läst en massa föräldratidningar och varit superförberedd antar jag.... och packad sen en månad tillbaka. Men äsch, de är så tråkiga de där tidningarna och så präktiga. Har köpt ett par, men slängt dem efter lite loj läsning. Det står ju ungefär samma sak som det gjorde för sex år sedan.

Tandborste, rena kläder, kamera och något att läsa duger väl bra att ha med sig tror jag och plånbok och mobil och de där papperen som jag inte hittar. Sitter här och funderar, men det är nog typ det... eller? Jo, godis hade nog varit bra. Men det är väl kanske lite sent att tänka på det mitt i natten. Statoil stängde vid tolv. Men jag kan ju packa i morrn bitti, om jag orkar... Nu är det mer än 11 minuter sen förra, så det är lugnt.

Natti natti. Hoppas att ni och jag får sova gott!

Lyckotårar!!

Min mamma har ringt till mig!!

För en halvtimme sedan ringde telefonen och det var skyddat nummer. Jag blev jättenervös och tänkte att något hade hänt med mamma, men när jag svarade så var det hon!! Hon låter så klart lite annorlunda och trött på rösten, men det är verkligen hon. Och hon verkar helt klar!!

Hon hade koll på det mesta verkar det som, men minns inte att vi pratade innan andra blödningen. Idag hade hon fått duscha för första gången på tre veckor så hon, och de hade tagit bort stygnen. Hon säger att hon ligger ensam på ett rum nu och att personalen är helt underbar, precis som för fyra år sedan. Att jag inte kan komma med i morgon med moster och syster har hon koll på och säger att vi väntar tills bebisen kommer. Hon säger att hon har dropp nu och att febern har gått ned. Hon säger också att det var så hemskt där nere och att hon mådde så dåligt. Hon vill aldrig mer träffa han som gjorde det!

Jag började skaka igen, precis som för tre veckor sedan, och grina. Har pratat med både moster och syster nu efteråt och båda blev så klart så glada så glada... Phu.... jag kan nog andas ut nu, tror jag. Oroa mig lite mindre och vila kanske..... eller. Det tar i i magen nu, igen. Undrar sa flundran om det är på riktigt nu, om vi får en bebbe i morrn, eller om det ska fåna sig som vanligt och lägga av om någon timme... Vi får väl se!!

Storstädning

Idag blev jag ensam i några timmar. Det var lyx! Jag satte på Metallica på hög volym och tokstädade. Han inte mer än nedervåningen, men det var skönt att få göra det. Tyvärr är det stökigt igen nu sen vissa kom hem. Suck! Svärmor ringde och ville hjälpa till. Neeeej tänkte jag som ville vara ensam och lyssna på musik och städa ifred. Så hon fick inte komma.

Nu ligger mamma i Uppsala och är förvirrad säger de. Hon lider av svår uttorkning och en infektion som gör att hon har hög feber. Jag hoppas att de äntligen har lyckats hitta en åder att sätta dropp i, för hon behöver ju både vätska och pencillin. Det var tydligen svårt eftersom hon var så uttorkad. Hon kan sitt personnummer utan problem, men kan svara konstigt när de frågar henne saker. Och törstig är hon, säger de. Jag förstår ju att sjukhuset där nere har knappa resurser, men vätska måste väl ändå vara en elementär sak att få i patienterna och hygienen kan man ju också fundera kring efter syrrans beskrivningar. Den kan ju ha en del att göra med infektionen hon fått. Tur att vi har henne hemma nu, för annars vet man inte hur det gått. Nu är hon ju i alla fall på det bästa stället hon kan vara.

Vi har grillat nyss. Mums! Om jag orkar ska jag äta lite jordgubbar senare, som snacks.... Hade faktiskt tänkt måla om mitt pysselbord idag. Det är lila nu och jag tänker att det ska bli vitt. Men jag är ganska slut så jag tror inte jag orkar. Fick något som var bra likt en värk för några minuter sen, men vågar inte hoppas att det var något, för såna har jag ju haft av och till varenda dag och kväll nu i tre veckor snart. Rejäla förvärkar till ingen nytta alltså.

Pysselbordet får vänta till en annan dag tror jag, för det är så mycket att plocka undan innan man kan börja. Det är grejer nästan överallt.

Nä

Ingen bebis idag heller och nu är det sex dagar kvar till beräknat datum. Jag vill verkligen att bebisen ska komma åtminstone några dagar för tidigt, för annars blir det lite tufft när jag kommer hem från BB. Janne börjar jobba den 1 juni och då är jag ensam med barnen. Om jag inte får förrän nästa helg så måste jag ju åka hem på söndagen oavsett så att något tar barnen på måndagen. Och får jag efter den 1 så r det definitivt inte bra.

Jo, visst det finns pappadagar, men det han får nu är ju en projektanställlning under juni månade och ingen av oss tycker set är så smart om halva den månaden går till pappadager. sånt ger nog inte fler projektanställningar i höst....

Men något litet kanske ändå händer. För iag blödde jag pyttelite och så har jag haft fler förvärkar än vanligt, men de har stannat av nu igen. Gör vad jag kan för att hålla igång och kanske få allt att sätta fart.

Jag hoppas och tror att min mamma är i Sverige nu, i Uppsala. jag har inte fått någon information alls om hur resan ska ha gått men får väl utgå från att det är bra. Annars borde jag nog ha hört något. För hon skulle landa vid 17.40 och det är ju många timmar sen.

Håller på att baka surdegsbröd. Äntligen får jag väl säga, för den där degen har jag hållt på med i rätt många dagar nu. Om det funkar vet jag inte, men så vidare gott luktade inte degen när jag matade den varje dag. Å andra sidan luktar inte jäst gott heller, och surdegsbröd brukar ju vara gott.

Idag kom en överraskning på posten! Jag fick ett scrappaket - jodå, sånt ser man redan på paketet. Och jag hade ju inte beställt något. Men det visade sig vara vinsten från utmaningen jag vann på cybercroppen på allt om scrap. Och det var ingen dålig vinst vill jag lova. Ilona som har skaparlusten hade skickat ett enormt paket i svartvitt och rosa. Massor av fina papper och jättefina dekorationer. jag trodde inte det var sant när jag öppnade det, så mycket fint var det. Tack Ilona om du ser det här!

En vecka kvar nu...

... tills bebisen ska komma, enligt ultraljudet i alla fall. Men själv känner jag det som om jag går över en vecka. Emil kom ju i vecka 38 och nu går jag in i vecka 40. Suck! Har testat att käka grape - funkar inte, käka ananas - funkar inte heller, rensa jordgubbsland - funkar inte, städa altan, plantera växter och putsa fönster - återstår att se om något av det funkar. Men bebis har varit vildare än någonsin nu i kväll när jag legat på sofflocket och glott på tv. Han längtar nog ut nu, lilla Pyret. Och han är så välkommen. Har kittlat honom under en fot idag! Om han sparkar så kan ju jag kittla....

I morgon ska min mamma flygas hem till Sverige och hon hamnar i Uppsala. Känns gott att veta! Kom på idag när jag planterade blommor att jag ju köpt petunior, som hon alltid köpte när jag var liten, och som jag köper nästan varje år.... Undrar om mina barn köper såna när de blir vuxna? Anton har ju i alla fall köpt egna igår. Jag köpte rosa och han lila.

Mina kära föräldrar....

Idag ska det handla mest om mina kära föräldrar, inte om dem tillsammans, men om dem var för sig.

Först tar vi pappa, för det är hans dag idag. Han fyller år. 40 säger han själv. Jag tycker i och för sig att det låter konstigt att han var drygt tre år när jag kom, men om han säger det så... eh... eller så var det något om hur man räknar. Han sa nyss i telefon att man börjar räkna bakåt efter 50, och 5o var ju för tio år sen så. Ja, jag vill ju inte skriva det rakt ut om han inte är bekväm med det. Men då kanske ni själva förstår hur mycket han fyller. Så jag säger väl:

Grattis pappa på 40 årsdagen! Hoppas att du har en fantastisk dag trots att favoritdottern (han har bara en, men två söner också) inte är där idag. Inte för att jag tror att du sitter vid datorn och läser min blogg just idag, men någon annan dag säkert.
Kram på dej gamle man!



Och sen tar vi mamma. Det känns positivt där med kan jag lova. Idag har en Skandinavisk läkare som flugit ned till Montenegro träffat och undersökt henne. Han har sagt till SOS att han pratat med henne och att hon är klar. Exakt vad som menades med klar är vi inte på det klara med (det var en dansk tjej som ringde till syrran idag och Linda förstod kanske inte precis vart enda ord, men det viktigaste tror vi). Det kan ha varit så att hon var klar i huvudet, men också så att hon är klar för att åka hem. Hjärta och kärl var också bra och inga nya ingrepp har gjorts. Man planerar att hon ska flygas hem till Sverige på fredag. Vi vet inte vart hon hamnar, men någonstans i Stockholmsregionen sa de. Vi får veta i morgon eller på fredag. Skulle väl tro att det blir Uppsala, eller möjligen Karolinska kanske. Eller jag vet inte, men något med specialkunskaper för såna skador i alla fall. För mig kvittar det vilket, bara hon får komma hem. Jag litar på att man gör vad man kan för henne.

Min egen dag då. Ja, jag har gjort lite av varje, med betoning på lite. Fick sova skapligt inatt. Somnade kanske vid halv två och vaknade första gången vid sju av att Emil skrek, men både han och ajg somnade om en timme tills klockan rinde vid åtta. Så det blev ju faktiskt hela 6 och en halv timme innan vi gick upp allihopa.

När ungarna var borta så tänkte vi få lita gjort här hemma, men så väldans mycket blev det väl inte. Lite tvätt gräsklippning och avsopning av altanen. Med vilopauser emellan. Jag sklippte alltså inte grsäet, men fick i uppgift att plocka leksaker innan.

Vi hämtade kidsen och mutade dem (jo mutade - för mutor är bra ibland) med att om de var snälla på Plantagen så skulle de få gå till Mc Donalds och äta glass sen. Så vi var lääänge på Plantagen och jag köpte mig lite ditt och datt, bla två plantor med Amerikanska blåbär, för man ska ha två av olika sorter säger de. Och så fick jag två tomatplantor, en med gulka och en med svarta tomater. Jag tror att båda var små körsbär. Och så fick jag en planta med nätmelon också. Spännande ska det bli att se om den ger något i sommar. Slutligen så skule jag köpa ett sexpack petunior, men jag ville ha cerisa och Anton ville ha lila, så det blev både och. han vill helst ha sina inne på sitt rum, men gick väl till slut med på att det blir ute. Vi får väl plantera lite i morgon han och jag. För sånt tycker han om att göra. Sen belv det slutligen Mac Donalds då, fast inte bara glass, utan hela baletten, med glass till efterrätt. Jag kom på den briljanta iden att ge bort mina strips till Emil så att jag skulle orka glass. Smart va? Glass är godare än strips i min värld, och säkert nyttigare - för det var en maränswissvariant....

Väl hemma igen så planterade jag mina blådär och rensade halva jordgubbslandet innan jag fick nog. Det är ett bra land som är upphöjt så jag når det när jag sitter på stol. Jag klarar varken att sitta på huk eller knä just nu och börja mig är döden för ryggen. Har ett lätt skadat knä som mår så där. För nån vecka sen så snavade jag rätt illa på en leksak här hemma och for rakt fram på köksgolvet. Som tur var fick knäet ta smällen och inte magen. Jag har inte ont alls, mer än när jag ska böja det för mycket eller sitta på knä eller huk. Jag är mest glad att det var just knäet som tog den smällen och inte magen.

Nu ska jag väl ta min dagliga surfrunda.

God kväll vänner!

Nu måste jag skryta!

För jag har vunnit min allra första tävling på röstning vad gäller scrap. Det känns lite märkvärdigt faktiskt. Vad glad jag blev! Behövde nog det. Det var en musikutmaning i cybercroppen på Allt om Scrap och jag gjorde den här layouten, som ni kanske såg redan förra veckan.

Undrar om det kommer en bebis i morgon. För det är pappas sextioårsdag då och jag har ju skämtat om att den nog kommer då. Men just nu är det alldeles för lugnt i magen för det.

Ska nog försöka sova lite nu när det är just lugnt. Lägger mig med en kursbok så somnar jag nog.

Godnatt!

Ja la mig faktiskt på soffan

Men höll mig vaken. Ungarna blev överlyckliga för tomtegröt och vi åt Billys. Det är helt OK om man har god sallad och det hade jag. Till efterrätt blev det en grapefrukt som jag och Anton delade på. Mumsigt tyckte vi båda.

Ett kort som jag gjort

Har fått tillbaka lusten att pyssla, och det är bra det. För jag behöver det mer än nånsin nu. Det är min meditation, mitt sätt att må bättre när det känns tungt. det här kortet var ett sånt där kort som jag gjorde bara för att jag hade lust i helgen. Jag satt och plockade med det som låg framför mig och så bara blev det. Nu börjar jag få ett enormt kortlager igen, för jag säljer ju inga kort längre nu när jag slutade att jobba. Då tog jag ju med mig en låda nån gång då och då samt fick in beställningar av en del arbetskamrater. Borde väl försöka att sälja igen kanske,. Inte för att man går plus (det gör man aldrig) men för att det blir pengar till nya pysselgrejer. Och jobbkostnaden är inget jag funderar på, för jag pysslar ju för att det är kul, inte för att producera.

Igår kväll fick vi äntligen veta lite mer om mamma. Och det mesta kändes bra. Hon har inte fått någon ny hjärnblödning efter den som opererades förra söndagen, så hon mår bättre. Men hon är desorienterad och yrar. Hon har också svårt att röra sig, så de har inte vågat ta upp henne ur sängen. Hjärta och kretslopp var bra. Det som händer framöver nu är att en skandinavisk läkare ska komma ner till sjukhuset och undersöka henne innan de beslutar något mer om eventuell hemtransport eller annat. Det känns skönt att de tar det på så stort allvar, men anser ju också vilken stor grej det är om man till och med måste flyga en läkare över hela Europa för att kolla innan hon ska flyga. jag hoppas med hela mitt hjärta att vi får hem henne snart. Vad som händer sedan vet vi inte, för skadorna kan ju vara jätteomfattande. Men det får vi ta då, när vi vet mer. Allt som blir bättre är ju framsteg. Och en del kanske går att träna upp med rehabilitering också, om hon har möjlighet till det. Vi får väl fråga när och om det blir aktuellt hur man gör för att ansöka om det. Förr förra gången hade hon nog ingen sån.

Själv är jag som en urvriden trasa vid det här laget. Idag har jag inte fått något gjort alls och hållt mig hemma precis hela dagen. Janne och Anton var iväg på inskolning en timme uppe i skolan, eftersom Anton börjar förskoleklass i höst. Jag orkade inte följa med. Och stackars Emil har fått vara hemma hela dagen, bara ute lite i sandlådan. Jag orkar helt enkelt inte ta mig någonstans. Det gör ont att stå och gå, i ryggen. Och så är jag så trött att jag är yr. Alla dess nätter tar knäcken på mig. jag somnar alldeles för sent, kommer inte riktigt till ro och vaknar en massa gånger, och sen på mornarna när jag skulle kunna sova så tvingar jag mig ju upp. Nån måste ju vara med barnen! Och Janne är det inte, eftersom han sitter vid datorn till två tre precis varenda natt. Försökte sova en timme på em idag, men ungarna kom upp var femte minut fast Janne var hemma. Nu är jag så trött at tjag är yr och har inte gjort någon middag än, men ungarna har inte klagat eftersom deras far gav dem popcorn en halvtimme innan jag egentligen skulle göra middag. Tyckte det var lika bra att vänta då, eftersom ingen skulle äta ändå.

Funderar på att lägga mig på sofflocket och titta på tv och se om de fixar det på egen hand de andra tre, middagen alltså. Då slipper jag ju stå upp i alla fall. Tror det finns tomtegröt till ungarna. Och själv kan jag ju alltid pilla i mig lite fil(eller gröt) och en macka. Men han den andra då, undrar hur han löser det. Han säger att han inte kan laga mat.

En tanke: Kan man åka upp till BB och säga: Söv mig och plocka ut ungen. Väck mig om en vecka när jag har sovit klart, för jag orkar inte så mycket mer nu.... kan man det? Eller är det bara att stå ut? Usch vad ego jag känner mig när jag tänker så. Men jag vet ärligt talat inte vart jag ska få kraften till en förlossning ifrån när jag aldrig får sova. Fast det löser sig väl ändå, på något sätt. de komemr nog bara tycka att jag får skylla mig själv som inte har vilat. men jag fröstår inte hur och änr jag ska göra det. På de 15 timmarna i veckan som ungarna är hos dagmamman kanske? Det är ju då man försöker hinna göra saker.

Nä, fy vad gnällig och elak jag låter nu. Jag är egentligen inte ens sur eller arg. Bara trött. Äntligen hemma har börjat nu, så jag skiter i alalt och lägger mig framför tvn. Jag somnar säkert och vaknar när de andra skriker att de är hungriga.

Inte som jag brukar...

När jag scrappar vill jag oftast ösa på med både färg och dekorationer och har sällan bara ett papper med. Den här gången blev det precis tvärtom. Bilden tog vi uppe i Stångtjärn förra veckan och när jag skulle skriva ut den gjorde jag fel. Jag råkade skriva ut den i A4 format på ett vanligt papper. Sen när jag skrivit ut den på fotopapper och skulle bära allt (skrev ut fler bilder på samma gång) till pysselbordet så hamnade de på varandra. Jag flyttade runt den lilla bilden ett par gånger och så hade jag layouten klar i huvudet. Vit cardstock, vita thickers och en svart journalingpenna och vips var den klar tio minuter senare. Kan det bli enklare? Inte alls som jag brukar göra alltså, men jag gillar den. Tycker nog att den blev rätt fin.

Jag tycker att det finns en viss skönhet i gammalt trä som pinats av väder och vind genom åren. och ännu bättre blev det nu när platsen var öde. Den ser allt lite bortglömd och förbrukad ut.

Idag skulle vi få ny information om mamma var det meningen, men inget ännu. När min moster ringde till SOS i Köpenhamn så hade de inget nytt än. De skulle höra av sig till oss under dagen, så vi får väl se om vi får veta något....

Idag har Anton varit i skolan. Han håller på att inskolas i sin förskoleklass han börjar till hösten. Jag kan säga att det var en nöjd och stolt skolpojke vi hämtade idag. Härligt! Han berättade om allt de gjort och att fröknarna hade berättat jättemycket, men att han inte kom ihåg vad. Lille gubben!

Nu kommer bilden

fast jättestor och oredigerad. Lat som jag är, men det funkar säkert bättre. Just nu 'är mina småtroll hos dagmamman och ajg borde passa påa tt göra en massa, men näe. Ja ghar ingen lust och ork. Tog en låååååg varm dusch för att se om molvärkarna långt ner i magen och ryggen skulle ge med sig och låg sedan och bara vilade. Nu är det lite bättre. Fattar inte varför man ska gå och ha ont så här varje dag utan att det blir något. Totalt onödigt. Inatt hade jag ont till och från och somnade nog vid halv fem i morse trro jag, och sen vid åtta vad det bara att gå upp igen. De säger att man ska sova mycket så man orkar med förlossningen. Jo, det är ju lätt när man inte kan. Önskar nsätana tt ajg fick åka upp och göra ett snitt nu så i alla falld et var över...

Det andra då? Jo, i eftermiddag/kväll hoppas vi få ny information från SOS Köpenhamn. Min moster ska ringa dit efter tre någon gång, för deras läkare skullle prata med sjukhuset idag. Jag hoppas verkligen att de har något nytt och bra att berätta, för det här tär på oss mer än man kan tro. Oron gnager hela tiden. Vad man än gör och tänker så kommer den ju tillbaka. Man kan glömma för en liten stud, men minsta lilla gör ju att man minns. Känner mig rastlös och håglös på samma gång.

Äsch...

... bilden ville inte synas fast den gör det när jag förhandsgranskar. Får väl visa den någon annan gång då. När jag är vid andra datorn.

Uppe vid sjön

Idag har vi haft en lugn hemmadag och inget har hänt (vad vi vet i alla fall)på någon front, så vi tog med oss ungarna och åkte upp till sjön ett tag, för att leka med kameran. Just den här bilden har Janne tagit. Visst är de fina våra små killar? De var helnöjda med att springa runt där uppe och kasta lite sten i vattnet. Och poserade gjorde de villigt mest hela tiden. Vi festade loss på vindruvor också. Själv fick jag rejäla sammandragningar på väg tillbaka till bilen. Men det lugnade ner sig när jag vilat ett tag hemma.

Återigen förundras jag över att jag har så många fantastiska människor runt omkring mig som bryr sig om och hör av sig på olika sätt. Ni är fantastiska. Tack!

Jag avvisade ett inlägg i gästboken nyss...

... för det var bara en adress till någon sida och den var ofullständig. Du som skrivit var anonym. Om det var någon som ville visa mig något så ber jag om ursäkt, men jag tog det för ett spam då du inte skrivit något mer.

Hon är opererad igen

Idag har jag fått veta att min mamma har opererats igen, i söndags, pga en ny hjärnblödning. Det är alltså tre dygn sen och vi fick veta det idag! Vad säger man?

Läget är allvarligt, men stabilt. Ho9n ligger inte i koma, men mer vet vi inte. De säger att hon ligger på intensivvård, men det gjorde hon ju förra veckan också... i en sal som inte alls är vad vi svenskar menar med intensivvård.

Fy fan vad vi har det bra här i Sverige! Man hör ofta att folk klagar på våra höga skatter, men det finns ju liksom en anledning till att vi har dem. Det skyddsnät vi har här finns inte på så många fler ställen. Nu råkar det ju vara min mamma som ligger där nere på ett sjukhus med knappa resurser. Men för mäniksorna som bor där så är det ju värre. Det är säkert det bästa som finns där, och frågan är om alla ens har tillgång till det. Det får en att tänka om.

Men fängelserna då. Om sjukhusen är så, så är nog de värre. Hoppas jag. För han som gjorde det.

Vardagen då. Jo, vi tog oss genom den idag med. Natten var jobbig med en del magont, men idag har vi utnyttjat tiden när ungarna var hos dagmamman. Inget blir ju bättre för att jag sitter hemma och stirrar på väggarna. Jag och Janne åkte till Kupolen, ett stort köpcentrum i grannstaden, och handlade lite. Jag fick en ny turkos sjal eftersom jag börjar få dåligt med sjalar (håravfallet ni vet) och ett par rosa clogs (jag kan ju inte gå i annat och mina svarta börjar det gå hål i). Janne fick en del grejer som han behövde till sitt snickarbälte, eftersom jobbet han börjar om några veckor är mer byggbetonat än det han hade innan. Emil fick solglasögon. Det fick Anton med, och ett par t-shirtar. Lilla Pyret fick mest. Två plyschset, med byxa och jacka, en med huva och en utan, och två par strumpor. Båda seten gick i turkost och brunt och allt gick att matcha med varandra. Nästan alla kläder jag köpt går i turkost eller passar med turkost. Turkost är fint. Skönt att ha det fixat, för nu har vi alla fall hjälpligt med kläder till starten. Förhoppningsvis kanske vi får något i present också. Jag hoppas det i alla fall, för gosedjur behöver vi inga alls. Vi har hur många som helst redan. sen unnade vi oss utelunch också, på Waynes coffee. Vi vägde upp det med rester till hela familjen ikväll.

I morgon tänkte vi kanske göra en fotoutflykt hela familjen med kameran. Måste bara komma på något roligt ställe att åka till.

Cybercrop, motstridiga känslor och kameragrejs

Det har varit cybercrop på allt om scrap och ikväll är sista dagen att ladda upp. Det blev inte så många bidrag för min del, trots många härliga tävlingar. Skaparlusten har helt enkelt inte velat infinna sig. Men ingenting blir ju bättre av att man sitter och gör ingenting, så jag har försökt i alla fall. Det här är en musikutmaning som finns där. Tyvärr är bilden rätt kass, för min kamera gick söner idag och det gick bara att ta kort ute, eftersom blixten har gett upp. Det var också en hel del trams med att få in bilden i datorn. Jag misstänker att min gamla canon ixus helt enkelt håller på att braka sönder efter lång och trogen tjänst. För oj oj oj vad många bilder den kameran har tagit....

Kameraproblemet finns det dock bot för...

Värre är det med en del annat idag, höll jag på att skriva. Har fått veta nu ikväll att mamma kanske måste opereras en gång till innan hon kan flyttas till Sverige, och i så fall blir det tidigast på fredag som hon opereras. sen är det väl säkert ytterligare tio dagar kanske. Vet inte. Det tar alltså aldrig slut det här eländet. Jag vet inte ens om hon är vaken nu. Hoppas att hon får sova sig igenom det värsta och inte ahr ont i alla fall. Det verkar som om vi kan få veta mer i morgon. Men usch, snart pallar jag inte mer. Jag trodde att jag vid det här laget skulle gå runt och vara en glad blivande mamma som var full av lyckohormoner och liksom bara hade ett problem i världen, att magen var aningen för stor. Jag skulle gå omkring här i mitt redan färdigstädade väldoftande hem och småplocka lite och kanske pyssla en aning elelr baka nån kaka i väntan på bebis.

Så dumtoch naivt tänkt!

Klart att det inte blev så. I stället har gått omkring här och blivit halvt galen på att inte veta. Jag har tänkt på hur mamma har det där nere, hur alla andra som tycker om mamma har det osv. Jag har nästan skämts om jag varit lite glad för bebisen som ligger i magen. Och sovit har ajg knappt gjort alls. Jag snittar nog på en fem sex timmar per natt... På mornarna skulle jag nog kunna sova, men då har jag ju barnen att ta hand om.

Men självklart måste man få vara glad och skratta också, mitt i allt elände. Annars går man under. Jag försöker se det glada och roliga i tillvaron hela tiden även om det är bra eländigt ändå. För det ändrar inget, men får en i alla fall att glömma för en stund då och då. Och mamma mår ju inte bättre för att jag deppar ihop totalt precis hela tiden.

Det glada i tillvaron då. Tjk, om jag säger så här. En kamera kan ju välja bättre tillfällen att braka ihop än några dagar innan man väntar barn. Så vad gör man? Ingen vill väl vara utan kamera precis när man ska till BB. Vi har ju planerat och budgeterat för att köpa en kamera när våra skattepengar kommer om en månad. Jo, vi åkte till onoff och använde onoffkortet. När den räkningen kommer är skattepengarna redan här. Så det blev kamera lite tidigare än väntat. Ni som är proffs tycker säkert inte att det är något särskilt, men för oss blir det otroligt spännande. Det blev en ny Canon, fast lite mer att ta i än den förra. Äntligen en egen systemkamera! En Canon EOS 1000D. Det var något tillbehörskit till också, med två objektiv. Jag kan absolut ingenting om systemkameraro, så nu ska lekas. Vill ju åtminstona lära mig att fota hjälpligt i automatläge innan bebis kikar ut. Batteriet har laddat klart nu och jag ska börja undersöka den där kameran lite....

För övrgit så är det full karriär i magen i vkäll. Just i detta nu är jag så långt gången som jag var när Emils förslossning satte igång. Och igår fick jag veta att bebis är fixerad och långt nersjunken i bäckenet. Dvs redo för att komma ut i världen kanske....

Skulle vara roligt att ta några okej magbilder i morgon. Gärna utomhus om vädret tillåter.

Natti natti....

Grattis Solveig!

Det är din födelsedag idag. Jag och alla killarna grattar och hoppas att du har en fin dag om du läser.

Det kanske ska tolkas som bra....

... att jag inte har hört något nytt om mamma idag. Nu har det gått åtta dygn. Efter tio kan hon flygas hem om allt ser ut att vara OK. Det pratades i fredags om att en ny hjärnröntgen skulle göras under helgen. Och jag vet inte om den gjorts ännu. Men har den det så borde väl den har gått bra eftersom ingen har hört av sig till oss. Hoppas, hoppas!!!

Igår kväll gjorde jag det jag borde ha gjort massor av nätter på slutet. Började att titta på en film ganksa tidigt. Och si, det funkade. Jag asomnade alltså. Och det behvde jag nog, för i morse vaknade jag ganska tidigt och var utvilad. Så skönt.

På fm hade vi städdag i samfälligheten.Om jg ska vara ärlig så städade jag inte så mycket, men jag kom med hejarop och deltog i alla fall aktvivt vid fikat. Första kaffekoppen på över en vecka blev det. Och gissa vem som har jordens halsbränna fortfarande....

Sen kom regnet, så vi gick in och jag ¨gick igenom en hel massa barnkläder och städade kylskåpet in i minsta vrå. Plus attt jag plockade och grejade lite här och var. Undrar om det är det här som kallas för att boa. Jag har plockat fram bebistäcke och bebisfilt som ska tvättas i morgon, om jag fått undan den andra tvätten då. Och bebiskläderna ska jag nog också tvätta i morgon. Om jag hinenr, för det är en del annat på agendan i morrn, både ett möte med dagmamman och Emils talpedagog och besök hos barnmorskan. Hoppas talpedagogen är nöjd med Emils framsteg, för det är ju vi och dagmamman.

Har fortfarande inte packat någon bebisväska trots rätt mycket förvärkar av och till. Men idag har jag i alla fall laddat kamerabatteriet, för säkerhets skull liksom. Men det är också allt.

Fniss... några av grannarna upptäckte idag att vi ska ha ett till barn. De hade inte märkt något tidigare ochblev chockade att jag skulle ha så snart. Nog för at jag inte är världens smalaste i vanliga fall, men den magen kan man inte missa. Den står ju rakt ut nu. Alltså precis rakt ut.... en sån har man nog inte om man inte är gravid.

Ska bli skönt när den är borta och bebis är här i stället....

Ett par kort med ugglor

Pappersvinden har två nya kollektioner med stämplar. Dessa ugglor hör till en av dem. Korten gjorde jag för en vecka sedan, men har glömt att blogga dem. Visst är ugglorna fina? Det är emmy som har ritat dem.

Pappersvinden lottar ut stämplar i bloggen, så kika in där med...

Scrappar

Som vanligt är jag uppe mitt i natten och har suttit och scrappat halva kvällen, men hamnade här vid datorn nu eftersom sillhouetten jobbar. Borde väl sova, men det går nog inte. Skönt att landa vid scrapbordet iaf och vila i det, för det gör jag. Har inte haft någon inspiration alls, men tror att det var bra att komma dit ändå. Det är verkligen terapi att scrappa.

I morgon funderar jag på att åka ner till Pappersvinden och sitta där en stund och scrappa med tjejerna. Behöver komma ifrån en stund och vila från att vänta på telefonen. Inget blir ju bättre av att jag bara sitter här hemma och väntar på att det ska ringa. För väntan tär på en .... Man känner sig ju så maktlös. Och tänker alldeles för mycket. Tur man har ett gäng snygga killar här hemma att ägna sig åt i alla fall....

Natti natti....

De säger att...

...läget är stabilt nu med mamma, och att de ska göra en ny hjärnröntgen under helgen. Så om allt ser bra ut kanske hon flygs hem på tisdag. Men hon kan inte gå... så de håller på och ger henne sjukgymnastik. Det låter så klart inte bra, men behöver inte vara något bestående. Jag hoppas det.

Kom aldrig igång med något skrivande innan ungarna skulle hämtas. Det är väl så det är nu, att jag inte får så mycket gjort. Bara att acceptera och gilla läget.

Vardagsbestyr...

Den här veckan har varit ett slags töcken, skulle man ju kunna säga. Idag när ungarna åkt till dagmamman började jag fundera på vad man skulle försöka hinna med under tiden. I 40 minuter blev jag sittande i soffan och stirrade framför mig utan att komma på något, men Janne fick för sig att vi skulle kunna bli av med lite grejer som skulle till tippen. Vi packade bilden full och han drog iväg. Själv hamnade jag på soffan igen.... och kom på att... ja just det. Jag går ju faktiskt fortfarande min högskolekurs. Och idag skulle första utkastet till nästa skrivuppgift var inne. Fyra ämnen hade vi att välja mellan och inget lockade. Inte idag i alla fall. Till slut så bstämde jag mig i alla fall att jag skulle skriva något med inspiration av min favoritförfattare. Vem är det då? Hmmm... till slut fick det väl ändå bli att jag landade i en författare som jag kan.... Hjalmar Söderberg. Så nu har jag plockat fram Doktor Glas, för en snabb omläsning och uppfräschning. Har inte bestämt vad jag ska skriva än, för vi ska skriva en novell eller en romanbörjan och det ska vara 3-5 sidor. Det blir det inte idag, med min koncentrationsförmåga som är nergrävd i nån skräphög nånstans. Men jag måste väl i alla fall få en tanke och tillbaka tonen. Så den här helgen får jag väl läsa en massa. Ska försöka gräva fram några noveller också, och ev Den allvarsamma leken... Får väl ljuga ihop något om omöjlig kärlek då, för det var ju sånt han skrev om....

Jag har inte alls någon lust att vare sig läsa Söderberg eller skriva novell/romanbörjan. Men det är kanske det jag behöver just nu. Tänka på något helt annat än mitt eget och det omkring mig.

Idag har jag inte hört något nytt än, men de skulle ringa från SOS international idag igen, när de pratat med sjukhuset. Borde ha sovit bra inatt tycker jag, eftersom det var lugnare igår, men... näe... jag låg vaken. Hur ska jag orka föda barn snart om jag inte får sova? Om fem dagar har jag gått lika länge som jag gjorde med Emil, så det kanske är dags snart. Eller inte.... Jag blir väl igångsatt i augusti....


Ja, så är det väl bara att använda den sista en och en halv timmen som ungarna är borta till doktor Glas då.... På med läsglasögonen höll jag nästan på att säga, men några såna har jag ju inte och har aldrig haft.

det går framåt men...

...hon får inte komma hem än.

Idag är mamma klarare och redigare i alla fall stundvis. Linda smugglade fram ett telefonsamtal, så jag har pratat med mamma i telefon. Det blev bara en minut och jag ville säga så mycket, men ändå. Det var så skönt att höra hennes röst.Jjag visste ju inte ens om hon skulle komma ihåg mig. Men det gör hon och hon hade koll. Hon undrade om jag slutat jobba och om vädret och sa att hon inte hade ont någonstans med att det var en jävla karl det där. Och det är jag väl beredd att hålla med om. Jag försökte berätta att allt är okej här hemma, att jag pratat med hennes jobb, med hennes vänninna och att Mia tar hand om katten. Sen vet jag inte om vi hann så mycket mer... Men ändå. Hon sluddrade lite, men det beror nog på förlamningen. Men hon var i alla fall redig då när vi pratade.

Jag har pratat massor i telefon igen, och lyckats få tag på en av hennes vänninor som fyllt år. Det hade hon koll på och tyckte var viktigt att vi ringde och grattade från henne.

Idag har Linda äntligen fått prata med en läkare där nere. Det var han som opererat och han kunde engelska. När hon kom in var hon i princip död, men nu är ju läget ett helt annat. Han kunde ju inte lova något om framtiden, men det förstår ju vi med. Han tyckte att det var okej att flytta henne nu, men det höll inte SOS med om. De flyttar ingen inom tio dygn och det är inget flygbolag som går med på det heller. Så... ja, vi får helt enkelt stå ut med att hon ligger där nere till mitten av nästa vecka. Om allt är stabilt då så får hon väl komma till Sverige då.

Nu hoppas jag bara att tiden rusar fram och att mamma klarar flytten bra nästa vecka. För när hon kommer till Sverige kan man kanske andas ut. Vad som än händer då, så vet vi ju att hon får det bästa hon kan få.

Idag vill jag skicka en extra stor kram till Mia, om du läser. Min moster. Du är bäst! Undrar hur många timmar vi har pratat i telefon den här veckan du och jag....

Natt igen...

Jag tenderar att hamna här på nätterna när jag inte har ro nog i kroppen att sova. Tankarna går liksom runt. Och det gör magen med. Jäkla vilken fart den lille har just nu. Tre veckor kvar, kanske. Jag går ju in i vecka 38 nu och Emil är född i slutet av vecka 38. Det är i alla fall gudomligt att inte jobba mer,för kroppen säger ifrån nu, ganska rejält.

Jag tänker så på mamma och hoppas att hon sover lugnt nu på sjukhuset. I morse fick Linda ingen kontakt alls med henne, men på eftermiddagen gick det bättre. Hon verkar förstå, men har svårt att prata. Hon försöker, men orden kommer inte fram. Hon fick i alla fall fram till slut att hon trodde hon skulle åf åka hem i morgon, men det tror inte jag. Man flyttar nog inte henne förrän det är säkert att göra det, men jag välkomnar verkligen den dagen.

Sjukhuset verkar ha en standard som är bra mycket sämre än här, med milda ord. Jag trodde det krävdes intensivvård när man opererats för skallskador, men de ligger sex stycken i ett rum av en sån storlek som en ligger i här hemma. Det är bara någon decimeter mellan sängarna. Sjukhuset är en byggarbetsplats och de bygger utanför hennes dörr, så att det kommer in byggdam där de ligger - och cigarettrök. För de röker utanför dörren. Luktar illa gör det med och hon har inte längre något dropp. Linda bad om att få vatten till henne, då fick hon ett lortigt glas som hon fick diska i ett handfat med tvål innan hon kunde ge mamma. Hon drack flera glas och ville inte släppa glaset. Ingen personal har pratat med Linda. Det verkar som om de inte kan engelska. Någon doktor har hon inte fått träffa, men i morgon ska vi uppdateras via SOS international igen. För idag hade de inte alls så mycket information. Jag hoppas verkligen att kunskapen finns där trots allt, så att de har koll på läget. Hon är förmodligen halvsidigt förlamad i ansiktet just nu, Linda trodde det. Men det kan ju släppa så småningom. Jag hoppas bara att de tinte är tecken påa t tnågot mer har hänt. Usch... jag tänker för mycket. Och hoppas att hon är hemma i Sverige snart i alla fall.

Idag ringde jag till hennes bästa vänninna och berättade. Usch, det känns inte bra att berätta något sådant, att göra någon ledsen. Men man måste väl...

Jag har ägnat mig åt vardagsgöromål idag och det kändes bra, för då tänker man på annat ett tag. Scrapapt har jag också gjort, men det kan jag inte visa nu. I morgon ska jag också försöka hålla mig sysselsatt, med något i alla fall. Egentligen skulle jag har varit på ett möte med middag i kväll och på en fest med några kollegor i morgon kväll, men det blev lite för mycket så jag avbokade. Jag hoppas att de andra får jäteskoj i alla fall. Det har de nog.

Mina kursböcker är bra att ha när man inte kan sova. De är jättebra, men söver också, så jag funderar på att läsa lite i en sån nu. Vi ses...

Och natt...

Svårt att komma till ro idag. Bebis har levt rullan hela kvällen, men jag sov någ en stund nyss tror jag. Ändå så gick jag ner, för jag kan inte ligga still.... Har pratat med systeryster nu. De har ahft en otroligt tuff dag idag hon och Andreas. Det var en jobbig resa och en hel dag utan mat, och sen en hemsk syn på sjukhuset. Jag hoppas att de har det lugnt på hotellet nu...

Morfar vet nu, för min moster har varit på sjukhuset och berättat. Han blev superarg. Och han är verkligen jättesnäll i vanliga fall. Men det är bra, för det visar att det är krut i gubben som förhoppningsvis håller på att återhämta sig. Man han är kvar på sjukhuset än.

Det som trots allt är skönt är att jag känner att jag har många runt omkring mig som bryr sig på olika sätt. Ni är underbara hela bunten.

Måste nog upp och gå en runda nu, för det lever rullan i magen igen. Jag gjorde nog något dumt nyss som bar en sovande Emil från ett ställe till ett annat... Vetekudde kankse....

Tisdag kväll

Har precis pratat med moster som pratat med min syster som har träffat mamma. Äntligen. Efter en lång och bökig resa med många byten så har de i alla fall varit på sjukhuset och träffat henne. Hon är vaken, men inte helt klar. Hon hade försökt att prata lite också och verkade i alla fall veta något om vad som hänt.

Så vi får väl se det som ett positivt tecken, så länge. Sjukhuset var dock inte så fräscht, men jag hoppas de har kunskapen som krävs i alla fall.

Själv har jag ägnat mig åt vardagen i eftermiddag. Städat en del, och varit på utvecklingssamtal för mina barn. Oj vad mycket beröm de fick av sin dagmamma. Hon är fantastiskt som lyfter ungarna så. det kändes jättebra faktiskt it i allt annat elände.

Att gå den korta biten satte ordentlig fart i min mage. Jag fick rejäla sammandragningar som gjorde lite ont. Mend det stannade av sen. Lite förvärkar...? men nu är det kolugnt efter en halv pizza till middag.

Lugn natt...

... hoppas och tror jag, för inget nytt har vi fått vet än. Syrran sitter på planet ner nu iaf. tack alla som hört av er via kommentarer här och på andra ställen på nätet, sms, telefon osv. Era tankar värmer.

Jag försöker att göra lite vardagsgrejer i väntan på att SOS ska ringa och uppdatera mig. Just nu oroar jag mig för hur morfar ska ta det, vi har inte sagt något än eftersom han är inlagd på sjukhus och inte så kry sen ett par dagar. Men han är kanske på väg hem...

Som en slags mardröm...

I morse gick jag upp som vanligt och skulle åka till min sista jobbdag, men fick ett telefonsamtal från SOS international i Köpenhamn. Min mamma som befinner sig på semester i Monte Negro tillsammans med en bekant som jag aldrig har träffat, har blivit nedslagen av honom på en restaurang, med en eller flera flaskor i huvudet. Hon är förd till ett sjukhus med blödning mellan hjärnan och skallbenet och har opererats. Igår låg hon i djup koma, men under dagen har hon i alla fall kommit ur respiratorn. Det postitiva är att hon reagerar mer på stimuli nu och att hon öppnar ögonen lite samt att hennes reflexer, hjärta och kretslopp är bra.

Han sitter fängslad i väntan på rättegång. För det finns vittnen.

Jag har suttit i telefon hela dagen idag med syster, moster, SOS, UD, mammas jobb osv. Sen på eftermiddan ramlade jag i princip ihop i en hög ett par timmar och sov. Har mått illa hela dan och skakar rätt bra emellanåt, men det är väl chocken antar jag.

SOS är iaf kanonbra att ha att göra med. De sköter kontakt med sjukhus och försäkringsbolag och sen hemtransport osv, när och om det blir aktuellt. De fixar också allt med resa och uppehälle för två personer där nere. Så syrran och hennes kille åker i morgon. Jag får ju inte flyga i mitt tillstånd.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna och tänka, vi har varit med om det förr med mamma för fem år sedan när hon blev påkörd av en bil och fick fyra hjärnblödningar. Vi var med om det igen när hennes man, min låtsaspappa fick en hjärnblödning för tre år sen. Han dog efter två dagar. På något konstigt vis blir man härdad med tiden och är rätt lugn mitt i alltihopa.

Idag har jag inte kunnat göra något alls. Jag känner mig inte klar med jobbet som jag skulle sluta, men orkar inte ta mig dit den här veckan. Jag har massor att göra här hemma och idag har det bökats runt rejält inne i magen. Vi får väl se om lilla Pyret tittar ut mitt i alltihopa. Samtidigt håller vår Anton på med inskolning till förskoleklass och vi fick hem en massa datum idag. Men jag tror det är bra att ha vardagsgrejer att ta itu med när jag orkar, för att ta mig igenom de här dagarna innan vi vet. Om nu ny bebis är en vardagsgrej, men det känns nästan så i sammanhanget.

Måste försöka laga mat till mina barn nu...