Att inte hoppa på fast man vill

Idag fick jag ett fantastiskt erbjudande om att göra något som jag tror skulle vara riktigt roligt. Först tackade jag ja, men sen tänkte jag en vända och ändrade mig. Jag tackade nej till något som jag tror är jättejätteroligt. Och som kommer att blir riktigt bra. Fast jag tror det blev rätt till sist ändå.

Det var ju faktiskt så att jag kraschade riktigt rejält för ett år sedan. Och det var inte kul alls. Inte på en fläck. Därför måste jag säga nej ibland, fast jag vill. Det lärde jag mig på KBT-terapin som jag gick på.

Ibland måste man inse sina begränsningar. Så är det bara. Jag har en rätt bra period nu, med mindre ångest. Det verkar som om utmattningsdepressionen jag drabbades av håller påa tt förlora greppet om mig. Det är säkert inte över än, men bättre är det definitivt.

För övrigt så har jag haft en ganska rolig, men tröttsam vecka. Skolan är igång och det har varit en jäkla anspänning, att kicka igång allt. Så är det varje år. Men nu är jag igång, med alla klasser och det känns bra. Ny termin, med många spännande projekt på gång. Bland annat en skrivarskola på två veckor (alternativ prao i nian), som ska planeras och dras i land. Ska ner till Kumla om ett par veckor och presentera den. Det roliga med den saken, Kumla alltså, är att vi blir bjudna på hotell. Det är lyx för mig, som alltid är hemma och tillsammans med min familj.

På måndag ska jag försöka övertyga halva skolan om att scrapbooking är ett utmärkt elevens val som ju anknyter till både svenska och bild. Håll tummarna för att tillräckligt många är intresserade så att jag får en grupp. I så fall får jag ju jätteroliga måndagseftermiddagar här framöver. Betydligt roligare än om jag måste ägna mig åt läxläsning (urk!)Mina kollegor köpte idén. vi får se om eleverna gör det.

Fast nu är det helg och det är skönt. Jag ska njuta i fulla drag. Och köpa nya pjucks till Anton. Han vill ha och behöver nya stövlar och gympaskor.

För övrigt så var Trollboll hos käftis idag. Han låg på golvet och skrek. Sen låg han i stolen och skrek. Men tänderna var fina. Han är för söt mitt lilla tandtroll. Emil alltså. Han har alltid kallats för trollboll här hemma. Varför vet jag inte, men med sitt långa trassliga hår gör han ju skäl för namnet.

Hej hopp, från en glad Anki, som tror att hon är lite klok nu i alla fall.

Ps. Idag sprang en svart katt över vägen framför mig och jag spottade som bara den, fast jag aldrig brukar spotta för att jag tycker det är svinäckligt. Fem minuter senare fick jag tag på min Anton i sista stund innan han gick under en stege. Jag är inte särskilt skrockfull av mig, men det kändes lite skumt med två såna grejer på fem minuter.