Lite deppig idag...

Det här bidraget fick man inte lägga ut förrän det var upplagt på Stellas tävlingsblogg, men mitt kom aldrig upp. så nu lägger jag upp det eftersom tävlingen är över, eller rättare sagt det är för sent att skicka igen, tror jag. Jag trodde att jag skickade i tid, men det verkar som om det aldrig kom fram. Nåja, de andras var ju ändå så mycket finare, men det är lite trist när man köpt ett tävlingskit och suttit med layouten i många timmar att inte ens vara med i tävlingen.

Blommorna är fina va? Jag fick dem och annat fint i julklapp av Mia S när vi hade en julklapps- swapp på Svensk Scrapbooking.

Det jag var mest deppig för idag är dock inte bidraget, utan att jag känner mig som en värdelös förälder. Jag gör alltid mitt bästa och försöker verkligen vara en bra mamma, men det räcker inte. Min son som är född i april 2003 vägrar att bajsa på toa och gör det fortfarande i blöja och han har fortfarande napp. Gissa om jag får många kommentarer?! Alla verkar tycka och tänka och veta och det känns verkligen som om folk ser ner på mig som mamma för det. Jag har verkligen försökt. Han är dessutom ett mycket vilt barn som aldrig är still och som i princip skiter i vad jag säger eller gör. Det gör ju inte saken bättre. För jag får ju minsann höra hela tiden att han har respekt för andra och så vidare. Jag blir inte förvånad om han får någon form av diagnos när han kommer upp i skolåldern, ADHD kanske. Får han det så är det väl så. Han är ju samma Anton för det. Och vi älskar ju honom lika mycket ändå. Det är bara det att alla kommenterar hela tiden och det gör så ont. En liten tröst är i alla fall att jag läst i en bok att trotsiga barn är trygga barn. Så nåt bra har jag kanske gjort ändå, även om folk inte tycker det.

För Emil som är född i juli 2005 får vi också kommentarer. Han kan inte prata så mycket än, bara enstaka ord. Det får man ju höra hela tiden. Jag försöker att prata mycket med honom hela tiden och har inte varit så orolig. Barn är ju olika. Men när jag bara får kommentarer så stressar det också upp mig. Han är en söt och snäll pojke som är normalviktig. Men nu börjar jag få gliringar om att han skulla vara tjock också. Han väger som han ska och är verkligen inte tjock, men alla jämför honom med hans underviktiga storebror. Det är klart att han ser rund ut brevid honom. Eller som min svärmor älskar att säga. Emil brås på mig. Hon gillar att säga att jag är tjock eftersom hon själv är väldigt mager och har det som sitt största ideal.

Är ensam hemma med barnen idag, ska vara det nästa vecka också. Dagmammorna har jullov och jag är ju fortfarande sjukskriven, men Janne jobbar ändå. Ingen annan som avlastar mig har jag heller. Är så trött, men har inget val. Jag tror att de flesta runt i kring mig inte fattar hur jag mår, eller tycker att jag larvar mig. Jag måste ju börja jobba snart, den 7 januari, på 25% och jag vill inte! Hatar att vara bland folk för jag känner mig så ful. Peruken använder jag inte för den är obekväm och jag känner mig som en parodi på mig själv i den, och hårband täcker de kala fläckarna någorlunda. Men om det åker snett så syns de. Sjal funkar, men är så äckelfult. JAG HATAR ATT GÅ RUNT ISJALAR. JAG ÄR FULAST I VÄRLDEN JUST NU.Tänk om jag bara kunde få jobba med något annat som inte innebar att man skulle vara bland en massa folk hela tiden. Eller jobba. Tänk om jag fick stänga in mig själv och familjen i en stuga i skogen i några år och komma ut när jag mådde bättre. Eller näe, det var nog inge bra det heller.

Fan vilken dag det är idag, men det blir nog bättre i morgon. Jag ska försöka att vara glad i alla fall!

edit: Fick just veta att mitt tävlingsbidrag är med i tävlingen, men bara inte syns på bloggen. Det var roligt i alla fall. Jag trodde ju att jag gjort något fel!