Idag rymde Anton ifrån mig. Vi var på väg hem och blev osams om vägen. Han skrek att han aldrig mer skulle älska oss och att han skulle döda sig själv idag. Man kan ju undra var de får allt i från!! Sen stack han. Det var mörkt ute så jag hann inte riktigt se vart han tog vägen. Lilla Emil stod och ropade efter sin storebror och såg ledsen ut. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Liten, snabb och arg kille, höga häckar, mörker och bilar som kör skitfort inne i området är ju liksom ingen bra kombination.
Efter ropande och planlöst letande så ringde jag hans farmor och farfar som bor i sammma område som oss. Och där var han! Han hade sprungit en omväg dit. En lättnad så klart, men jäklar vad ungen skrämde mig.
När farfar kom hem med honom senare så blev det en lång uppläxning där vi berättade om att gå vilse, om vad som händer om man blir påkörd av bilar och att det finns fula gubbar och tanter. Inte vet jag om det var rätt att berätta om sådant och skrämma honom, men vad gör man? Han måste ju förstå allvaret. Älskade dumma envisa unge!
3 kommentarer:
Men hugga! Barn kan ju skrämma ihjäl en, milt uttryckt!
Mina har gjort samma sak. Dragit som en avlöning, men det sker ofta bara en eller två gånger, sedan har man skrämt upp dem. ;-)
OJOJ jag skulle dööö av skräck...mina barn är lika rädda som jag, så dom har som tur är aldrig gjort något sådant...sonen (11år) säger alltid när han kommer hem; har du varit orolig mamma? *skrattar* ja, det är rart med barn :D
Kramizar
Förstår din känsla.
Fyyy vad hemskt.
Kram Monica
Tack för gratulationerna.
Skicka en kommentar