4 september 2008

Oj vad trött jag är

Har haft ett galet kul dygn med några av mina jobbarkompisar och ett par före detta elever. Kört vilse och sprungit vilse i ett spöregnande Örebro igår kväll. Allt pga att farbror syo var kartläsare. En studievägledare som går vilse! Vi funderade allvarligt på att sätta GPS på honom. Har skrattat galet mycket, ätit ruskigt god mat, slevat i mig glass och druckit starkbärs mitt i veckan, men det var skoj. Hotellfrukosten var perfekt. Vi började konferensen i morse med att lyssna på en urbota tråkig föreläsning som inte ens kändes förberedd. Sen var det vår tur, och vårt program gick bra första gången och faktiskt lysande andra gången. Vi gick från vanlig kanon till overhead till blädderblock med glasögonfodralfjärrkontroll (lockade till många skratt). Min del i det hela var att jag och en kollega helt enkelt spelade teater i en sju åtta minuter så där. Det var jättskul och efteråt kon fram folk fram och berömde oss för ett roligt och bra föredrag. Pinsamt och kul på samma gång var det....

Vi var några som rymde en stund från eftermiddagens föreläsning. Vi kollade runt i Kumla city eller nåt. En rätt lugn lunk får man väl säga. Inte så stort, men galet god glass. Sen passade vi på att skämma ut oss rejält också. Vi var ju tvugna att se bunkern på nära håll tyckte vi. Så vi åkte dit och svängde in på en väg, som man visst inte fick åk på, fick vända på en grusväg vid en grind och var dessutom tvungna att stanna där för att sidodörren gled upp hela tiden på den gråa skåpbilen vi åkte i. Så om ni hör något om men mystisk skåpbil utan för fängelset med öppna dörrar så var det vi... Inga farliga typer, utan bara ett gäng masar och kullor på vift utanför Dalarna. Vi är liksom inte så vana vid utsocknes arbetsresor, för det händer inte så ofta. Därför har vi lite såvrt att uppträda civiliserat. Vi fick till xempel en halv hotellbar att gapskratta inatt bara för att vi pratade Dalmål. De tyckte att det var hysteriskt kul. Det var visst läkare på konferens och de var skitfulla! De är nog värst tror jag...

Men nu är jag hemma. Ungarna kastade sig i min famn och marsvinen skrek i högan sky när de hörde mattes röst. Tror inte den här familjen är så vana att klara sig utan mig. He he...

Nu en kort surfrunda innan sängen. Jag är dödstrött efter en hård arbetsvecka, och den är ju inte ens över än...

1 kommentar:

Sofia sa...

Hahaha, det låter ju som en grym resa! Åh, så jag skrattade åt skåpbilen med den öppna dörren vid Kumlafängelset.

Hoppas att resan kan ge dig en massa positiv energi när du har fått vila ut!