Motivation var ordet. Bah! Motivation är väl knappast jag har gott om just nu, så jag gjorde tvärtom, scrappade om att jag är utan motivation. Ha ha! Försökte ta lite lagom dystra färger. Den lila tröjan på kortet fick vara lite kontrast, men jag ser ju sur och arg ut i alla fall.I helgen hände i alla fall en jätteskoj sak. Det var att Mia och Poa kom hit och hälsade på. Det var jätteroligt, för det var ett tag sen vi sågs. Hon skulle vara min favoritmoster även om jag hade flera. Tårta hade de med sig också, yummie!
Här är det höstlov. Det betyder att jag inte längre är sjukskriven. Ungarna är hemma, och idag har vi varit inne hela dan jag och killarna. Det har ju bara varit mörkt och grått. De fick roa sig med toapappersrullar. Japp! Toapappersrullar, skitkul! Vi köpte en sån där 24-pack i helgen och den stod i hallen. Anton övertalade mig om att få leka med dem om han plockade upp varenda dinousarie på hela golvet. När jag var uppe och gav Emil torr och ren rumpa så skred Anton till verket. När vi kom ner var hälften av dinousarierna bortplockade och alla toarullarna uppbyggda till torn. Jättesnyggt tyckte Emil och knuffade omkull alltihop. Sen var galenskapen igång. Värsta toapappersslaget, värre än det vi hade i maj, bröt ut. Det byggdes, revs, kastades, krockades med sopbilar och var allmänst superkul och upphausat här. Själv gick jag runt oberörd och småplockade lite. Jag menar - inget fick ju sönder och ungarna var glada och nöjda utan min insats. Skitbra!
En vecka kvar tills jobbet kör igång igen. Och jag vet varken ut eller in. Ska jag gå dit eller inte? Får jag vara sjukskriven om jag frågar en läkare? Jag vet inte, men så där väldans bra mår jag inte. Vi får se.
Igår trodde jag förresten att mina dagar var räknade. Jag vaknade med stickningar i en hand. Ni vet så där som när handen somnat. Det var bara det att det höll i sig i flera timmar och kom och gick under dagen. Under tiden led jag typ alla helvetets kval. Jag hade alla sjukdomar i hela världen och var övertygad om att min sista stund var kommen. Ända tills jag googlade på det. Jag googlar alltid varendaste lite åkomma, och allt som det kanske skulle kunna vara och så vidare. Eller så tittar jag i läkarboken, eller barnläkarboken. Den har en jättefin funktion som heter"se också". Fatta hur många sjukdomar jag har varje gång jag känner minsta lilla sak som inte är helt som vanligt. Du är vad du äter boken är också fin. Där kan man till och med hitta sjukdomar genom att titta på tungan. Den här gången var jag dock inte döende. Det var inte ens farligt, möjligen lite obehagligt stod det. Vadå lite? jag kunde ju ha dött, eller nåt sånt. Janne tyckte att jag var jättefånig, men man vet aldrig. Man kan aldrig vara nog försiktig.
3 kommentarer:
gillar din lo. och jag tycker du ska gå till läkaren och diskutera. stress är numera inget underligt (tyvärr) och på de flesta vårdcentraler (i alla fall i göteborg) ska det finnas någon form av enhet som tar hand om stressade patienter. så gå till läkaren och beskriv dina symptom. om det är jobbigt, kan han/hon få läsa din blogg... sköt om dig.
Jag ska till läkaren, ellr hon ska ringa mig på redag. Fick jag till svar på vårdcentralen. Men jag har inga förhoppningar oma tt de sjukskriver mig. Det lät inte så påhenne jag pratade med. Har dock haft ett långt och bra samtal med min chef idag. Hon tycker att jag ska vara hemma så länge jag behöver och sen inte jobba heltid när jag kommer tillbaks. Men det jag är mest rädd för nu är att jag itne får bli sjukskriven.
Hejsan Gumman!
Tack för att jag är din favoritmoster det känns skönt.
Vi tycker att det är så roligt att träffa Janne o Dej o barnen.
Hoppas att ni kommer hit snart och hälsar på oss...Stå på dig och kräv sjukskrivning Du mår ju inte bra någon måste ju ta tag i det och hjälpa dej!!Hoppas vi hörs snart. Kram Mia o flocken
Skicka en kommentar