hej hopp!

Nu är det bloggtorka igen, men allt är bra och jag har glömt att blogga. Är lite trött emellanåt fortfarande pga sömnbrist, men det bättrar sig lite.

Hoppas att alla har haft en fin midsommar, för det har vi haft.

Det kom ett kort

En kär Pysselvän i Teamet på Svensk Scrapbooking, nämligen Maritha/Dilorf, har skickat det här kortet till oss. Visst är det fint?! Vi blev jätteglada! Att få handgjorda kort är speciellt när man vet hur mycket jobb det ligger bakom dem. Tack snälla Maritha!
Kram från Anki

Tjohooo

Vi lever, men jag bloggar inte så mycket nu märker jag. Tiden räcker inte till för allt skoj som man vill göra. Dagarna går i raketfart och jag hinner inte något alls känns det som. går kväll somnade jag nog nästan direkt efter matchen. Man får ju sova de få stunder som erbjuds. För de är inte många. På kvällarna är Joels gärna vaken, och på nätterna blir han hungrig. Han sover rätt bra de flesta nätter, men ajg mår kast av att få sömnen så där sönderhackad. Natten till igår blev det inte en hel timmes sömn på hela natten, utan bara korta stunder. Inatt var däet lite bättre, men huvudvärken hänger kvar, tung och eländig. På mornarna sover Joel jättebra, och det skulle ju jag gärna göra om ajg fick. Men då är det två andra som är vakna och hungriga och behöver sin mamma. Deras pappa skiter i mornarna vad jag än gör. Vi har tjafsat en del om det, och det är bara att inse, att på den punkten har jag inget medhåll alls. Mornarna är mina hur jag än gör. Han kom ner för trappen för tio minuter sen. Och tro mig, jag har försökt. Men det går inte.

om man bortser från den uteblivna sömnen för min egen del så är det mesta rätt brta faktiskt. Joel verkar växa och han trivs allra bäst när han får vara nära någon av oss. Anton och emil är fantastiska storebröder båda två, även om det blir mycket bus emellant när uppmärksamheten varit för länge hos storebror. Jag börjar bli jättesugen påa tt pyssla, men jag har inte chansen att göra det så ofta nu. Har i alla fall lyckat få ihop ett kort och en layout den här veckan.

Är jättesugen på att leta loppisfynd att pyssla med så att de blir ompysslade, men det går inte. Arbetsförmedlingen har klantat till det. Janne har nu varit arbetslös sen 18 april och så klart inte fått någon ersättning än. Inte så konstigt tyckte vi, eftersom man ju hört att det kan ta tid med alfakassan. men det var itne där problemet låg, utan hos arbetsförmedlingen har glömt att berätta för alfakassan att han är arbetslös. Så han är inte ens inne i systemet än. Skoj. Då får vi väl vänta minst ett par månader till på han pengar då. Jag trodde vi skulle kunna unna oss något roligt i sommar i alal fall, när skattepengarna kommer, men de får väl gå till att överleva då. Och till alla miljoner födelsedagar som är i juli. Tur att det inte är några i juni i alla fall att lägga pengar på, mer än ett barnkalas som killarna ska på, och som vi redan köpt present till.

Min mamma mår mycket bättre nu. Hon ligger här i Falun och vi pratar i telefon varje dag. Men vi har inte träffats, eftersom hon har drabbats av MRSA-infektion och ligger isolerad. Jag vet inte hur farligt det är, men Joel är ju så liten, så jag vågar verkligen inte gå in till henne. Men jag har varit där några gånger och lämnat tidningar, bok och godis. Hennes infektioner börjar gå tillbaka, men man blir nog aldrig fri helt frånMRSA. Proppen i armen är inte borta än, men de jobbar på det. I dagarna tränar hon på att stå och gå lite med rullator, men det kommer nog att ta tid. Hon är dock på strålande hunör när jag pratar med henne, tycker om personalen, maten ochblir så tacksam för minsta lilla tidning jag tar dit. Hjärta och hjärna ser bra ut på röntgen, säger hon. vissa dagar låter hon lite trött, men annanrs precis som vanligt. Så skönt att det går åt rätt håll. I förrgår ringde SOS International till mig och ville veta mer om mammas tillstånd, på grund av några rättsförhandlingar med han som gjorde det. Jag sa åt dem att ringa till mamma direkt, och han hade tydligen velat ha kontakt med mamma. Hon sa ifrån att hon aldrig mer ville ha med honom att göra, och det tycker jag känns jättebra. Det är inte värt att ägna kraft åt honom för vår del.

Snygg bild va? Det är sötaste Joel som posserar med sina nya kläder med tillhörande katt. Han har fått kläderna av en kär pysselvän på Svensk scrapbookingforumet, magenta kallas hon där. tack Magenta!

Idag tänker jag gå och rösta. Det gör väl ni med va?

Joel och gammelmorfar Sten

Pojken har fått ett namn - och det är Joel! Om han gillar det vet jag inte, men nu blev det så i alla fall efter långa diskussioner igår kväll. Vi funderade fram och tillbaka kring flera namn innan vi till slut landade på just Joel.Jjag tror det blir bra. Det är mjukt och passar bra ihop med både Anton och Emil.
I morse kom gammelmorfar Sten på besök för att träffa Joel, med sig hade han också gammelmoster Mia, men hon hamnade inte på bild med Joel. Vi snackar alltså min morfar och min moster. Jag tror att morfar allt är lite stolt över sitt nya barnbarnsbarn för han satt länge med honom i famnen. Roligt att de fick träffas idag!! Visst är de fina tillsammans? Den bilden ska jag nog scrappa när jag får tid...

Det rullar på här hemma med allt och jag är rätt så slut vid det här laget. I natt var jag vaken till halv sex i morse och Joel ville inte sova. Så jag har suttit upp nästan hela natten med honom i famnen. Vid sju skulle vi gå upp eftersom Anton skulle till skolan idag på uppflyttardag, dvs den sista delen av inskolningen till förskoleklass. Han skulle ju börja tjugo över åtta. Jannes klocka ringde vid sju och ajg bad Janne att gå upp eftersom jag inte orkade. Alla dessa nätter har tagit slut på mig totalt. Nästa gång ajg vaknade var klockan 8.04 och Janne låg kvar bredvis mig och snarkade. Det blev lite jilt kaos här hemma innan Janne och Anton kom iväg och Anton fick ingen vidare lugn och ro med frukosten om jag säger så. Fy, vad jag skämdes. Han kom sent sin första dag i skolan och fick värsta tänkbara start hemma. Stackars Anton!! Och usla mamma som inte fixade det.

Sen har det bara varit en massa saker hela dan och jag har inte hunnit något alls och det bara snurrar och värker i skallen av trötthet. det ser för jäkligt ut här hemma och jag orkar inte ta tag i allt. Om mindre än två timmar ska vi ha ätit för jag och Janne ska iväg på föräldramöte i Antons nya skola då. Svärmor kommer och tar barnen. De stora får snacks och en ny film fast det är torsdag så hon ska få det lite lugnt.

I morgon hoppas jag hinna en sväng ner på stan när storkillarna är hos dagmamman på fm. Måste fixa en till bh och en present som ska ges bort. På eftermiddagen kommer pappa och hela gänget hit.

jag borde ha skrivit klart min sista upgift till högskolan idag och läst två böcker, men det sket sig. Trist att falla på slutet med en kurs man kämpat en termin med, menså blir det. Tyvärr gör judet att jag inte kan komma in på fortsättningen i höst. och ajg ville ju verkligen gå den.... Men det gick inte. Orken räckte inte de här sista veckorna med allt som hänt.

Har skrivit ut en massa kort nu, och ska skicka dem till mamma. Förhoppningsvis hinner hon få dem till mors dag. Honn ligger ju i Uppsala nu, isolerad. Eftersom en del har tillstött. Jag kommer nog inte få träffa henne på länge, för hon har fått en MRSA-infektion och en till infektion (som jag inte vet vad det är). MRSA är inte bra och svårt att få bukt med, eftersom det är stafylokocker som är resistenta mot vanligt antibiotika, tror jag. Jag har läst lite om det, men är inte helt säker på hur det yttrar sig. Får väl fråga mer sen. Det går att bota, men är svårt och kan ta tid - tror jag. Hon har dessutom fått vatten i lungorna och nu är dränage insatta i båda två. Som om inte det är nog så har hon ocklså en propp i armen. Vissa delar av kroppen är alltså vätskefyllda medans andra var helt uttorkade när hon kom till Sverige. Jag pratade i alla fall med henne igår, och hon lätt trött men ändå bättre på något vis. Jätteroligt var att höra att hon i alla fall kan äta lite nu. Hon hade ätit lite pannkaka. Det har varit en lång och tuff resa för oss alla, det här med mamma, allra tuffast för henne själv så klart. Och den är som sagt inte över än. Men jag känner mig ändå hoppfull. Hon är i de bästa händer. Kan de göra henne frisk någonstans så borde det väl vara i Uppsala. Och de har gjort en ny hjärnröntgen efter hemkomsten som inte visar på några nya blödningar i alla fall. Det är skönt. Så de väntade väl tillräckligt hlänge innan de tog hem henne, men frågan är vad som hänt om de väntat längre. Då hade väl vården där tagit död på henne är jag rädd.

Mycket kontraster här hemma alltså. Lycka och oro och trötthet i ett enda sammelsurium. Men det är väl så det kan vara- livet. sitter här med sötaste Joel bredvid mig och sötaste Emil springer runt och pratar med mig samtidigt som han matar marsvinen med varsin jordgubbe. Sötaste Anton är uppe med sin pappa och det är nog tur det, för han var inte så vidare söt nyss när han försökte reta mig till vansinne....

vi mår bra

Men jag har inte så mycket tid vid datorn just nu.

Men vad många fina kommentarer jag fått. Tack alla fantastiska människor!

Uppdaterar vid tillfälle....

Får jag presentera Pyret?

Han är här nu, vårt lilla Pyre. Och Pyret är hans namn än så länge eftersom vi inte riktigt kommit fram till vad han ska heta än. Allt är bra, verkar det som, men lite trötta är vi allt.

Det började ju, som bekant, så smått redan på lördag kväll. Jag hade verkar ungefär var tionde minut hela natten och hela dagen utom på söndag eftermiddag, så det stannade av i någon timme. Sen fortsatte det under söndag kväll. Ungefär var tionde minut säger jag, för i bland hoppade det över en värk och ibland som det tätare. Vissa var rejäla och andra rätt milda. Så på söndag kväll började det ta i allt mer och vid midnatt mellan söndag och måndag kom tre rejäla värkar på tio minuter. De tog i så pass mycket att jag kände att jag nog i alla fall borde ringa upp till förlossningen och kolla läget. De sa att jag ju kunde komma in om jag ville... Hon jag pratade med sa efteråt att jag lät alltför cool, så hon trodde inte det var på allvar. Svärmor ringdes hit i alla fall och vi begav oss upp. Jag gick på magkänslan där...

Väl framme gick jag upp för alla fem trappor eller vad det nu är, för jag var så rädd att det skulle stanna upp så de skulle skicka hem oss. Jag tog ett par värkar i trappen där, men sen lugnade det ner sig igen. Från att ha varit tätt i bilen till kanske var femte minut där på rummet. Jag kopplades upp till en sån där apparat som mäter hjärtfrekvens och när mina värkar kommer. Vid kvart över ett konstaterades att jag var öppen fyra centimeter. Bara fyra tänkte jag och beredde mig på en lång natt. Det tuffade väl på ett tag där och sen plötsligt så tog det i som bara den. Jag kunde varken ligga, sitta eller stå kändes det som, så vid kvart över två började jag prata om akupunktur. Barnmorskan sa att det nog var lite sent. Sent? Men den kunde man ju lägga när som helst ju? Tens? Ja, om du tror det hjälper så kan jag väl ta det då, men vänta... Nu dör jag nog!

2.20. Vattnet går och jag vet knappt vart jag ska ta vägen, för nu känns det som om jag vill krysta. Nej nej säger barnmorskan, det är alldeles för tidigt. Jag kollar vid nästa värk. Ooops, nu är du öppen lite mer... gissa... eh... nie centiometer. Ja, men jag måste krysta nu. Det är egentligen för tidigt, men om du måste så säger barnmorskan och går iväg för att duka upp för bebis som snart kan komma. Då kommer nästa värk och ut far halva Pyret innan hon kommer fram till sägnen. Handskar och sånt fanns inte tid för.

Ett bebisskrik och en djup suck för mig. Det är över. Jag överlevde, och klockan är 2.26. Barnmorskan erkänner att hon höll på att missa alltihop. Slöterskan som kommer in är hon som pratat med mig i telefon för ett par timmar sedan, och inte trott att det var så nära. Stämningen är på topp och jag blir lite sydd, men inte så farligt. Vi myser tillsammans med Pyret i någon timme innan vi fikar och jag äntligen får duscha.

Vid sex kommer vi ner till BB och vi somnar på en gång, men blir väckt redan vid halv nio av en sköterska. Jag säger att jag helst vill hem fram emot eftermidddagen och får vet att vi ska träffa barnläkaren vid elvatiden någon gång. Tillbringar dagen med att prata i telefon och smsa de jag hade numret till. Alla andra blev utan, eftersom jag är sämst på att lägga in nummer i mobilen. Pyret sover mest hela dagen och sköterskan tjatar om att han måste ammas. Jag tänker att han nog komer igång med det när han vilat ut och inte mår illa mer. Sköterskan och barnläkaren på förmiddagen vill helst att jag ska ha ammat ordentligt innan vi åker hem.

På eftermiddagen är det skiftbyte och en underbar barnmorska säger att jag visst får åka hem om jag vill. Han har ju sugit ordetnligt uppe vid förlossningen och jag kan ju det här eftersom det är mitt tredje barn. Mjölk finns redan och jag kan ju ringa eller komma tillbaka om det mot all förmodan inte skulle funka. Hon ger mig också rejält med tabletter mot eftervärkarna som räcker hela dagen i dag också.

Strax före klockan tre kommer Janne tillbaka med två stolta storebrorsor. Anton är överförtjust och kan fortfrande inte släppa sin nya lillebror med blicken. Han tycker att de är så lika de två att han tror att de nog ska bli tvillingar. Emil han kollar in bebisen då och då, men något mer avvaktande. Och är allra lyckligast för monstertrucken som han fick av Pyret när han kom. Snälla Pyret hade köpt varsin monstertruck till sina brorsor, och brorsorna hade köpt ljusgröna snuttefiltar till Pyret. Vi packar allt och beger oss mot bilen. Anton är plötsligt så stor att han vill bära massor av saker, men jag får ta över en del på vägen när han börjar krokna, den lille kämpen. Då bestämmer han sig för att hålla i emil i stället så de går hand i hand mot bilen och är lyckliga för att de ska få hem sin lillebror. Vid fyratiden svänger vi in på gården här hemma.

När vi kommer hem är det fullt av ballonger och paket i hallen. Marika och barnen har varit förbi med en hel massa fint! Wow säger jag bara. Tack snälla! Jag hann inte ringa igår igen efter att vi kommit hem! Svärisarna kommer också förbi och lämnar ett paket. Några grannar hälsar på Pyret redan när vi kommer innanför dörren och Sanna ringer....

Sen blev det en familjekväll i lugn och ro. Vi myser och jag försöker amma emellanåt. Det funkar okej, men jag måste ge de andra mycket uppmärksamhet också, märker jag. Speciellt Emil som blir lite avvaktande och går undan lite, behöver massor av mammakramar. Anton tar för sig själv på ett annat sätt. Vi pratar mycket om att mammahjärtan och pappahjärtan är så smarta så att de växer när det kommer fler barn så att man kan älska alla lika mycket fast de blir fler. Anton har massa frågor om allt möjligt som kommer upp. När barnen väl har somnat alla tre ramlar jag ihop på soffan och vaknar ett par timmar senare av Janne och Pyret som sitter och pratar...

En vagga har vi och den skulle Pyret sova i inatt, men han sov hos mig hela natten, nära, nära. Jag har inte sovit så jättetungt men lite i alla fall. Pyret har ju tuttat till och från hela natten.

Idag har vi inte gjort så mycket alls, och det blir nog så hela dan. Vi är hemma och bekantar oss lite. Kanske kommer vi på ett namn till Pyret också. Jag hör att halva familjen just nu har ett slags familjeråd ute i köket där de diskuterar vad Pyret ska heta. Antons och Jannes åsikter går lite isär, men det löser sig nog.... själv tänker jag nog rymma upp i duschen om ett tag, men det smackas lite här i vagnen så...

Pyret Mårtensson föddes alltså måndagen den 25 maj 2009 klockan 2.26 och vägde 3080 gram. 48 centimeter lång var han. En ganska liten kille med andra ord!

Jag hittade en väska

Vid två-halvtre inatt så hittade jag ju en väska. Kom ju på att jag har en enorm plastback full av väskor uppe på varmvattenberedaren. Slängde ner lite grann, men ska nog kolla idag vad det blev.

Om det stannade av, neej, det gjorde det inte. Men det går segt. Har rejäla värkar ungefär var tionde minut, men ibland hoppar det över en och ibland är det sex minuter emellan. Seeeegt var ordet, men ajajaj emellanåt. Förhoppningsvis blir det bebis idag eller ikväll, eller kanske i morgon om det segar sig. Söndagsbarn blir bra har jag hört.... är ju ett själv så.

Undrar just vad man ska hitta på för att fördriva tiden idag då, mellan värkarna. Städa övervåningen kanske, eftersom den aldrig hanns med igår. Pyret kan ju i alla fall få tro att han har en mamma som håller ordning hemma när han kommer hem. Det regna ute, men gå ut på prommis är nog ingen bra idé ändå. Hålla gång är nog bra i alla fall, så tiden går fort och så att bebis kommer ut snabbare.

Är lite trött eftersom jag inte sovit så mycket inatt, men jag somnade faktiskt emellan värkarna ett tag. Speciellt på morgonkvisten. Kommer nämligen inte ihåg något alls just av nyhetsmorgon som jag hade på. Idag var jag faktiskt den som gick upp sist av alla här hemma.

Vi får se om jag hinner skriva något mer innan bebis kommer. Annars kanske jag lämnar över bloggen en vända till min äkta hälft när han kommer hem....

See ya!