Vardagsbestyr...

Den här veckan har varit ett slags töcken, skulle man ju kunna säga. Idag när ungarna åkt till dagmamman började jag fundera på vad man skulle försöka hinna med under tiden. I 40 minuter blev jag sittande i soffan och stirrade framför mig utan att komma på något, men Janne fick för sig att vi skulle kunna bli av med lite grejer som skulle till tippen. Vi packade bilden full och han drog iväg. Själv hamnade jag på soffan igen.... och kom på att... ja just det. Jag går ju faktiskt fortfarande min högskolekurs. Och idag skulle första utkastet till nästa skrivuppgift var inne. Fyra ämnen hade vi att välja mellan och inget lockade. Inte idag i alla fall. Till slut så bstämde jag mig i alla fall att jag skulle skriva något med inspiration av min favoritförfattare. Vem är det då? Hmmm... till slut fick det väl ändå bli att jag landade i en författare som jag kan.... Hjalmar Söderberg. Så nu har jag plockat fram Doktor Glas, för en snabb omläsning och uppfräschning. Har inte bestämt vad jag ska skriva än, för vi ska skriva en novell eller en romanbörjan och det ska vara 3-5 sidor. Det blir det inte idag, med min koncentrationsförmåga som är nergrävd i nån skräphög nånstans. Men jag måste väl i alla fall få en tanke och tillbaka tonen. Så den här helgen får jag väl läsa en massa. Ska försöka gräva fram några noveller också, och ev Den allvarsamma leken... Får väl ljuga ihop något om omöjlig kärlek då, för det var ju sånt han skrev om....

Jag har inte alls någon lust att vare sig läsa Söderberg eller skriva novell/romanbörjan. Men det är kanske det jag behöver just nu. Tänka på något helt annat än mitt eget och det omkring mig.

Idag har jag inte hört något nytt än, men de skulle ringa från SOS international idag igen, när de pratat med sjukhuset. Borde ha sovit bra inatt tycker jag, eftersom det var lugnare igår, men... näe... jag låg vaken. Hur ska jag orka föda barn snart om jag inte får sova? Om fem dagar har jag gått lika länge som jag gjorde med Emil, så det kanske är dags snart. Eller inte.... Jag blir väl igångsatt i augusti....


Ja, så är det väl bara att använda den sista en och en halv timmen som ungarna är borta till doktor Glas då.... På med läsglasögonen höll jag nästan på att säga, men några såna har jag ju inte och har aldrig haft.

det går framåt men...

...hon får inte komma hem än.

Idag är mamma klarare och redigare i alla fall stundvis. Linda smugglade fram ett telefonsamtal, så jag har pratat med mamma i telefon. Det blev bara en minut och jag ville säga så mycket, men ändå. Det var så skönt att höra hennes röst.Jjag visste ju inte ens om hon skulle komma ihåg mig. Men det gör hon och hon hade koll. Hon undrade om jag slutat jobba och om vädret och sa att hon inte hade ont någonstans med att det var en jävla karl det där. Och det är jag väl beredd att hålla med om. Jag försökte berätta att allt är okej här hemma, att jag pratat med hennes jobb, med hennes vänninna och att Mia tar hand om katten. Sen vet jag inte om vi hann så mycket mer... Men ändå. Hon sluddrade lite, men det beror nog på förlamningen. Men hon var i alla fall redig då när vi pratade.

Jag har pratat massor i telefon igen, och lyckats få tag på en av hennes vänninor som fyllt år. Det hade hon koll på och tyckte var viktigt att vi ringde och grattade från henne.

Idag har Linda äntligen fått prata med en läkare där nere. Det var han som opererat och han kunde engelska. När hon kom in var hon i princip död, men nu är ju läget ett helt annat. Han kunde ju inte lova något om framtiden, men det förstår ju vi med. Han tyckte att det var okej att flytta henne nu, men det höll inte SOS med om. De flyttar ingen inom tio dygn och det är inget flygbolag som går med på det heller. Så... ja, vi får helt enkelt stå ut med att hon ligger där nere till mitten av nästa vecka. Om allt är stabilt då så får hon väl komma till Sverige då.

Nu hoppas jag bara att tiden rusar fram och att mamma klarar flytten bra nästa vecka. För när hon kommer till Sverige kan man kanske andas ut. Vad som än händer då, så vet vi ju att hon får det bästa hon kan få.

Idag vill jag skicka en extra stor kram till Mia, om du läser. Min moster. Du är bäst! Undrar hur många timmar vi har pratat i telefon den här veckan du och jag....

Natt igen...

Jag tenderar att hamna här på nätterna när jag inte har ro nog i kroppen att sova. Tankarna går liksom runt. Och det gör magen med. Jäkla vilken fart den lille har just nu. Tre veckor kvar, kanske. Jag går ju in i vecka 38 nu och Emil är född i slutet av vecka 38. Det är i alla fall gudomligt att inte jobba mer,för kroppen säger ifrån nu, ganska rejält.

Jag tänker så på mamma och hoppas att hon sover lugnt nu på sjukhuset. I morse fick Linda ingen kontakt alls med henne, men på eftermiddagen gick det bättre. Hon verkar förstå, men har svårt att prata. Hon försöker, men orden kommer inte fram. Hon fick i alla fall fram till slut att hon trodde hon skulle åf åka hem i morgon, men det tror inte jag. Man flyttar nog inte henne förrän det är säkert att göra det, men jag välkomnar verkligen den dagen.

Sjukhuset verkar ha en standard som är bra mycket sämre än här, med milda ord. Jag trodde det krävdes intensivvård när man opererats för skallskador, men de ligger sex stycken i ett rum av en sån storlek som en ligger i här hemma. Det är bara någon decimeter mellan sängarna. Sjukhuset är en byggarbetsplats och de bygger utanför hennes dörr, så att det kommer in byggdam där de ligger - och cigarettrök. För de röker utanför dörren. Luktar illa gör det med och hon har inte längre något dropp. Linda bad om att få vatten till henne, då fick hon ett lortigt glas som hon fick diska i ett handfat med tvål innan hon kunde ge mamma. Hon drack flera glas och ville inte släppa glaset. Ingen personal har pratat med Linda. Det verkar som om de inte kan engelska. Någon doktor har hon inte fått träffa, men i morgon ska vi uppdateras via SOS international igen. För idag hade de inte alls så mycket information. Jag hoppas verkligen att kunskapen finns där trots allt, så att de har koll på läget. Hon är förmodligen halvsidigt förlamad i ansiktet just nu, Linda trodde det. Men det kan ju släppa så småningom. Jag hoppas bara att de tinte är tecken påa t tnågot mer har hänt. Usch... jag tänker för mycket. Och hoppas att hon är hemma i Sverige snart i alla fall.

Idag ringde jag till hennes bästa vänninna och berättade. Usch, det känns inte bra att berätta något sådant, att göra någon ledsen. Men man måste väl...

Jag har ägnat mig åt vardagsgöromål idag och det kändes bra, för då tänker man på annat ett tag. Scrapapt har jag också gjort, men det kan jag inte visa nu. I morgon ska jag också försöka hålla mig sysselsatt, med något i alla fall. Egentligen skulle jag har varit på ett möte med middag i kväll och på en fest med några kollegor i morgon kväll, men det blev lite för mycket så jag avbokade. Jag hoppas att de andra får jäteskoj i alla fall. Det har de nog.

Mina kursböcker är bra att ha när man inte kan sova. De är jättebra, men söver också, så jag funderar på att läsa lite i en sån nu. Vi ses...

Och natt...

Svårt att komma till ro idag. Bebis har levt rullan hela kvällen, men jag sov någ en stund nyss tror jag. Ändå så gick jag ner, för jag kan inte ligga still.... Har pratat med systeryster nu. De har ahft en otroligt tuff dag idag hon och Andreas. Det var en jobbig resa och en hel dag utan mat, och sen en hemsk syn på sjukhuset. Jag hoppas att de har det lugnt på hotellet nu...

Morfar vet nu, för min moster har varit på sjukhuset och berättat. Han blev superarg. Och han är verkligen jättesnäll i vanliga fall. Men det är bra, för det visar att det är krut i gubben som förhoppningsvis håller på att återhämta sig. Man han är kvar på sjukhuset än.

Det som trots allt är skönt är att jag känner att jag har många runt omkring mig som bryr sig på olika sätt. Ni är underbara hela bunten.

Måste nog upp och gå en runda nu, för det lever rullan i magen igen. Jag gjorde nog något dumt nyss som bar en sovande Emil från ett ställe till ett annat... Vetekudde kankse....

Tisdag kväll

Har precis pratat med moster som pratat med min syster som har träffat mamma. Äntligen. Efter en lång och bökig resa med många byten så har de i alla fall varit på sjukhuset och träffat henne. Hon är vaken, men inte helt klar. Hon hade försökt att prata lite också och verkade i alla fall veta något om vad som hänt.

Så vi får väl se det som ett positivt tecken, så länge. Sjukhuset var dock inte så fräscht, men jag hoppas de har kunskapen som krävs i alla fall.

Själv har jag ägnat mig åt vardagen i eftermiddag. Städat en del, och varit på utvecklingssamtal för mina barn. Oj vad mycket beröm de fick av sin dagmamma. Hon är fantastiskt som lyfter ungarna så. det kändes jättebra faktiskt it i allt annat elände.

Att gå den korta biten satte ordentlig fart i min mage. Jag fick rejäla sammandragningar som gjorde lite ont. Mend det stannade av sen. Lite förvärkar...? men nu är det kolugnt efter en halv pizza till middag.

Lugn natt...

... hoppas och tror jag, för inget nytt har vi fått vet än. Syrran sitter på planet ner nu iaf. tack alla som hört av er via kommentarer här och på andra ställen på nätet, sms, telefon osv. Era tankar värmer.

Jag försöker att göra lite vardagsgrejer i väntan på att SOS ska ringa och uppdatera mig. Just nu oroar jag mig för hur morfar ska ta det, vi har inte sagt något än eftersom han är inlagd på sjukhus och inte så kry sen ett par dagar. Men han är kanske på väg hem...

Som en slags mardröm...

I morse gick jag upp som vanligt och skulle åka till min sista jobbdag, men fick ett telefonsamtal från SOS international i Köpenhamn. Min mamma som befinner sig på semester i Monte Negro tillsammans med en bekant som jag aldrig har träffat, har blivit nedslagen av honom på en restaurang, med en eller flera flaskor i huvudet. Hon är förd till ett sjukhus med blödning mellan hjärnan och skallbenet och har opererats. Igår låg hon i djup koma, men under dagen har hon i alla fall kommit ur respiratorn. Det postitiva är att hon reagerar mer på stimuli nu och att hon öppnar ögonen lite samt att hennes reflexer, hjärta och kretslopp är bra.

Han sitter fängslad i väntan på rättegång. För det finns vittnen.

Jag har suttit i telefon hela dagen idag med syster, moster, SOS, UD, mammas jobb osv. Sen på eftermiddan ramlade jag i princip ihop i en hög ett par timmar och sov. Har mått illa hela dan och skakar rätt bra emellanåt, men det är väl chocken antar jag.

SOS är iaf kanonbra att ha att göra med. De sköter kontakt med sjukhus och försäkringsbolag och sen hemtransport osv, när och om det blir aktuellt. De fixar också allt med resa och uppehälle för två personer där nere. Så syrran och hennes kille åker i morgon. Jag får ju inte flyga i mitt tillstånd.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna och tänka, vi har varit med om det förr med mamma för fem år sedan när hon blev påkörd av en bil och fick fyra hjärnblödningar. Vi var med om det igen när hennes man, min låtsaspappa fick en hjärnblödning för tre år sen. Han dog efter två dagar. På något konstigt vis blir man härdad med tiden och är rätt lugn mitt i alltihopa.

Idag har jag inte kunnat göra något alls. Jag känner mig inte klar med jobbet som jag skulle sluta, men orkar inte ta mig dit den här veckan. Jag har massor att göra här hemma och idag har det bökats runt rejält inne i magen. Vi får väl se om lilla Pyret tittar ut mitt i alltihopa. Samtidigt håller vår Anton på med inskolning till förskoleklass och vi fick hem en massa datum idag. Men jag tror det är bra att ha vardagsgrejer att ta itu med när jag orkar, för att ta mig igenom de här dagarna innan vi vet. Om nu ny bebis är en vardagsgrej, men det känns nästan så i sammanhanget.

Måste försöka laga mat till mina barn nu...